I förra kapitlet:

”Jag brukar sitta där borta i hörnet, det brukar inte vara så mycket folk där.” Jag gick ditåt, hängde min jeansjacka över stolsryggen och slog mig ner på en stol. Jag hade haft rätt i morse, det här var en underbar dag.

Bildkälla, bildkälla

 

”Sådär!” sa Ulrik glatt och satte sig mitt emot mig. ”Har du lång rast?” Jag sneglade på klockan.

”Jag börjar om femtio minuter, så… ja” log jag medan jag tog ett bett utav smörgåsen som låg framför mig. ”Hur kommer det sig att du hänger här?” Han såg ut att fundera över det en stund, men till slut svarade han.

”Det är inte så många som känner till det här stället. Det är ganska skönt att få sitta ensam, jag brukar bli inspirerad här. Men det är roligt med sällskap också” skyndade han sig att säga. ”Hur kom det sig att du kände till det här? Jag har aldrig sett dig här förut” fortsatte han. Jag skrattade. ”Det gör jag inte. Jag hittar inte alls i den här delen av staden, det var en ren slump att jag hittade hit. Hur kommer det sig att du kände igen mig?” Han träffade ju massor av människor, hela tiden. Många som var mycket mer intressanta än vad jag var.

”Vissa människor kommer man ihåg, av en eller annan anledning”, flinade han. Jag kände hur rodnaden spred sig i mitt ansikte. Fan vad pinsamt! Men vad svarar man på något sådant? Ja, jag har tänkt på dig hela sommaren. Du är grymt fin och jag är helkär i dig. Eller inte. Ulrik avbröt mina funderingar genom att harkla sig.

”Ehm…” Han tittade generad ner innan han såg mig i ögonen. ”Det här är ganska pinsamt, egentligen borde jag frågat Thilda tidigare, men det vore också ganska pinsamt” flinade han. ”Vad heter du?” Jag hade inte ens presenterat mig! Vad oprofessionellt av mig.

”Linnéa, förlåt, jag borde ha nämnt det tidigare, jag hade inte en tanke på…” började jag. Han skrattade bara, tack gode gud.

 

 

Det där var de snabbaste femtio minuter i hela mitt liv. När Ulrik tittat på armbandsuret som satt på hans vänstra handled och påpekat att jag snart började sköljde besvikelsen över mig. ”Vi ses!” ropade han när jag gick mot dörren. Jag log stort och nickade som svar och började gå tillbaka till skolan, med huvudet fullt utav tankar. Eftermiddagen flöt på, men med all glädje efter dagens framgångar hade jag svårt att koncentrera mig. När lektionen äntligen tog slut rafsade jag ihop mina böcker och gick raskt till mitt skåp. Böckerna tryckte jag ovarsamt ner i den slitna axelremsväska jag tagit med mig innan jag slängde väskan över axeln och stängde skåpet.

 

 

”Linnéa? Linnéa!” Det var Trevor, killen som visat mig klassrummet i morse.

”Hej!” svarade jag, och log vänligt mot honom. ”Har du också slutat?” Trevor nickade och började gå mot utgången.

”Du kom ifrån samma håll som mig i morse, så jag antar att vi kan ta följe? Om du vill, alltså”, skyndade han sig att lägga till. Eftersom jag inte protesterade fortsatte han att prata. ”Vad går du för program? Natur?” Jag nickade, berättade att jag som barn ville jobba som läkare men nu vacklade mellan läkare och veterinär. Han ställde massor av frågor, under hela hemvägen. Varför just Donner? Vart hade jag gått innan? Vad gjorde jag på fritiden? Hade jag kille? Jag skrattade avfärdande åt den senaste frågan, jag hade aldrig haft någon seriös relation. Antingen var det något hångel på en fest, eller så var det som när man var små och pussade varandra på kinden. Aldrig något allvarligt.

 

 

”Jag bor här framme, men vi hörs kanske imorgon?” Frågade jag. Trevor nickade och tog upp mobilen.

”Kan jag få ditt nummer?” Han knappade snabbt in siffrorna jag rabblade upp och tillsammans gjorde vi upp att han skulle komma förbi en halvtimme innan skolan började imorgon, så skulle vi ta följe. Vi sa hejdå till varandra och han fortsatte gå medan jag gick mot dörren.

 

 

”Jag är hemma! Hur var första dagen på gymnasiet?” Jag mötte mamma i dörren, berättade att lärarna och eleverna verkade trevliga och om Trevor och Adam som visat mig vägen till klassrummet. Jag nämnde varken caféet eller Ulrik, jag ville inte att hon skulle dra förhastade slutsatser.

”Trivdes du i skolan? :D” Trevor. Jag trivdes i hans sällskap, det var så lätt att prata med honom.

”Haha jadå, det enda jag var missnöjd med var maten ;)” Jag log för mig själv och försökte koncentrera mig på svenskan. Jag och Trevor smsade resten utav kvällen och mamma log retsamt mot mig varje gång ett sms-signalen ljöd.

”Det är ingenting på gång mellan er två?” frågade hon roat när jag mottagit det tredje smset under middagen. Vi var bara kompisar, jag var inte alls intresserad av något annat. Dessutom hoppade mitt hjärta över ett slag varje gång jag såg Ulrik, när jag såg Trevor blev jag bara glad.

 

 

När jag på kvällen låg i sängen och tänkte igenom dagen vibrerade min telefon ännu en gång.

”Jag tycker om dig, du är cool :D <3” Jag kände hur glädjen spred sig i kroppen när jag försökte komma på ett svar.

”Jag tycker om dig också. Du är lätt att prata med :) <3” Jag la ifrån mig mobilen, och det dröjde inte länge förens jag somnade.

 

 

---

Är det verkligen ingenting på gång mellan Linnéa och Trevor? Varför undrade Trevor om Linnéa var singel? Vart tog Adam vägen? När kommer Linnéa och Ulrik träffas nästa gång?