I förra kapitlet:

”40 minuter senare gick jag bland affärens alla hyllor och letade efter makaronpaket. Irriterat följde jag gången, svängde av på en mindre gång och gick fel. Om och om igen. Är det ens möjligt att inte hitta till pastan när man gjort det i hela sitt liv? Antagligen därför att jag oroade mig för att något skulle hända nu när jag brutit mitt löfte till Tanya och Trevor. Plötsligt kände jag en hand på min axel. För att vara jag reagerade jag otroligt snabbt när jag vände mig om och började försvara mig själv.”

”Wow” flämtade Ulrik samtidigt som han vred sig av smärtorna. ”Dig ska man inte smyga sig på”. Jag ursäktade mig generat men hade inga planer på att berätta varför jag gjort som jag gjort. Istället frågade jag bara varför han var hemma, han hade bara varit borta i en vecka.

”Nästa spelning är inte förens på onsdag, visserligen i Stockholm men jag åkte direkt från Malmö hit och tänkte att jag kan lika gärna stanna här ett dygn”, svarade han och log. ”Jag tänkte åka till studion och skriva lite. Vill du med, eller har du planer?”. Det tog några sekunder innan jag förstod vad han sagt. Skulle jag få följa med? Ville han vara med mig? Samtidigt blixtrade bilder på min förföljare fram i huvudet. Jag fick inte vara ensam utan Trevor eller Tanya, det hade jag lovat. Jag hade redan brutit det löftet en gång.  Men Ulrik var ju ändå Ulrik, han skulle se till att ingenting hände.

”Jag följer gärna med. Jag måste hem med det här först”, sa jag och pekade på korgen med varor. ”Men det går fort”. Han nickade och vi började gå längs hyllorna.

Det var spänt mellan oss när vi gick den korta biten till studion. Utan någon riktig anledning hade tystnaden som tidigare varit ganska behaglig övergått till pinsam och jag kände Ulrik betrakta mig.

”Har det hänt någonting?” Frågade han när jag nervöst, och enligt mig diskret, sneglade över axeln för att se ifall någon följde efter mig. Jag skakade lätt på huvudet och försökte låtsas som ingenting. Ulrik höjde frågande på ena ögonbrynet men sa inget mer.

Klockan närmade sig åtta och genom ett av studions alla fönster kunde jag se himlen skifta färg.  Ulrik hade gått iväg för att fixa någonting att äta i köket. Kök var enligt mig en överdrift, det fanns ett kylskåp och en mikrovågsugn. Själv satt jag med Ulriks gitarr i ett osäkert handgrepp och tog några tafatta ackord. I huvudet kändes allt som en dimma. Trots att tusen tankar flög omkring där tänkte jag inte på någonting särskilt. Det var som att se dem, men inte läsa dem, ifall du förstår vad jag menar. Istället betraktade jag förstrött alla saker som fanns i studion. På golvet låg mängder av tomma notblad, plektrum, trumstockar… allt man kunde tänka sig. Bordet som stod i ena hörnet var också belamrat med saker, och på en utav stolarna låg en mössa. Den kändes på något vis bekant, men jag kunde inte sätta fingret på vart jag sett den. Jag lade långsamt ifrån mig gitarren, reste mig upp och gick fram till stolen. Samtidigt var mitt huvud i fullt arbete, försökte placera mössan.

”Gillar du min mössa?” flinade Ulrik som kom tillbaka från köket med ett berg av smörgåsar. Jag var nära ett genombrott i mina tankegångar och tittade varken på honom eller svarade på frågan. Ulrik närmade sig stillsamt bakifrån när jag plötsligt stelnade till. Senast jag såg mössan var i lördags. I affären. Mössan som jag hållit i mina händer föll till golvet när jag vände mig om, och stod ansikte mot ansikte med min förföljare. 

I nästa kapitel får vi veta vad som kommer hända med Linnéa. Är det här slutet på historien?