I förra kapitlet:

Plötsligt lutade hon sitt huvud mot mitt bröst, jag försökte se ifall hon vaknat men det hade hon inte. En suck av lättnad slank ur mig. Trots det gjorde det ont i mig att se henne såhär, så förstörd som hon var igår. Det var verkligen inte vad jag trott skulle hända, upprepade jag för mig själv för säkert hundrade gången på bara några timmar. Det vibrerade till och jag smög försiktigt ned handen i fickan och fiskade upp mobilen.

"Har du fixat bruden?" Irriterat låste jag mobilen igen utan att svara. Idiot. Istället la jag armen om Linnéa och somnade med henne i min famn. 

 

Jag vaknade med en hemsk huvudvärk och ont i ryggen. Först kändes allt främmande. Rummet, möblerna, min kropp, vad som hänt… allt. Sedan slogs minnena emot mig. Trots att scenen i Ulriks studio spelades upp gång på gång i mitt huvud så kunde jag inte placera vad som hänt. Vad hade han gjort med mig? Vart var jag? Jag kände efter i fickorna men självklart var inte min mobil kvar. Det var mörkt i rummet, jag hade ingen aning om vad klockan var och det fanns inte heller några fönster som kunde ge mig någon ledtråd. En ljusstrimma syntes längs golvet och jag gick genast fram till dörren.  Öppen. Förvånad över att dörren inte var låst smet jag snabbt ut ur rummet.

 

Jag befann mig i en lång korridor kantad med mängder av nya dörrar. Fan också, vart skulle jag ta vägen?

”Hallå där!” Jag vände mig snabbt om och fick se en stor man komma gåendes emot mig. Skrämd började jag springa åt det motsatta hållet bara för att höra mannen börja springa bakom mig. Korridoren vek av åt höger men när jag kommit runt hörnet sträckte ännu en korridor ut sig. Jag slutade inte springa. Innan jag hann reagera öppnades en dörr framför mig och ytterligare en man kom ut med ett förvånat uttryck i ansiktet. Trots sin tillfälliga förvirring lyckades han greppa tag i min arm. Jag var fast.

”Vad gör du här? Det är bara personalen och artisterna som får vistas backstage!” fräste den första mannen som nu hunnit ikapp mig. Ett plastkort hängde ned från en rem i hans byxor. Säkerhetsvakt. Det var ingenting som gjorde mig klarare i huvudet direkt.

”Jag är med Ulrik”. En ren chansning.  Jag visste inte ens om han var här.

”Den har man aldrig hört förr. ANDERS!” Det sista sa han i en sorts walkie talkie som satt fast i hans skärp. Sedan bar det iväg igen.

 

Några minuter senare var jag på fri fot igen. Eller ja, jag var med Anders. Han var tydligen någon sorts manager. Han var inte direkt min favorit, men jag ville ändå inte ställa till med problem för honom. Han hade trots allt räddat mig från vakten. Medan Anders satt och kollade i några papper satt jag och rullade tummarna. Då och då sneglade Anders på mig i smyg, som för att kontrollera att jag satt kvar.

”Vad är klockan?” vågade jag mig på att fråga en stund senare.

”Kvart i nio. Ulrik borde vara klar snart. Du har sovit länge”, svarade Anders. Klockan nio… Vara klar…? Menade han verkligen att jag sovit i ett dygn? Det betydde att jag var i Stockholm nu. Det gav svar på en fråga, men tyvärr ledde svaret bara till nya komplikationer.Jag oroade mig för skolan och för mamma. För Trevor och för Tanya. Borde jag fly när jag får chansen eller är det säkrare att vänta och se vad som händer? Det var riskfyllt att stanna, men samtidigt hade ingen skadat mig än. Så länge det var fullt med folk omkring mig borde jag vara säker. Att lifta från Stockholm till Göteborg var ingenting som lockade, men det var mitt enda alternativ ifall jag inte skulle stanna. Jag suckade högt. Lika bra att göra det bekvämt för sig, tänkte jag och fixade till kuddarna i soffan bakom mig. Då öppnades dörren och Ulrik kom in.

”Anders, kan du lämna oss ensamma en stund?”. Det var ingen fråga. Ulrik spände ögonen i mig och jag satt blickstilla tills vi var ensamma i rummet. Jag visste inte riktigt om jag skulle vara arg eller rädd, så jag satt bara spänt och väntade på vad som skulle hända. Ulrik hängde av sig gitarren och kom fram till mig.

”Kom inte närmare”, väste jag mellan tänderna. Rösten darrade till och jag lät inte alls så övertygande som jag hoppats. Ingen reaktion. ”Jag skriker”. Han visste att jag ljög. Ulrik slog sig lugnt ned i fåtöljen mittemot soffan och sköt den framåt under sig tills han stängt in mig mellan honom.

”Vi måste prata”. Jag kröp upp i soffan och försökte göra mig så liten som möjligt, livrädd för vad som skulle ske när vi var ensamma. Ulrik fattade ett fast tag kring mina handleder och försökte dra mig till sig och jag greps av ännu mer panik. Jag gjorde mitt bästa för att slingra mig ur hans grepp men förgäves. Istället för att han skulle släppa mig la han sitt ben över mina lår och låste fast mig helt. Det gjorde ont i kroppen och jag slutade göra motstånd. Tårarna började sakta rulla ned för mina kinder när smärtan avtog. Hur kunde det bli såhär?

 

Ur Ulriks perspektiv:

Jag ville inte att hon skulle gråta. Jag ville bara att hon skulle sluta göra motstånd. Det vibrerade till i fickan men jag tänkte inte ta upp mobilen, jag visste ändå vem det var ifrån och vad det stod. Nej jag har inte ”fixat bruden” än. Sorgsen mötte jag Linnéas rödgråtna ögon. Hon var rädd för mig. 

---

I nästa kapitel är Linnéa fortfarande ensam med Ulrik. Vad kommer hända tror ni? Förföljaren hade verkat otäck... Gillar ni att läsa om Linnéa eller Ulrik mest?

I förra kapitlet:

”Jag kunde absolut inte backa, jag var tvungen att komma ut härifrån. Utan att jag märkt det hade Ulrik närmat sig. Det var bara någon meter mellan oss nu, jag var instängd i ett hörn. Jag gjorde ett utfall och försökte springa mot dörren, men självklart fångade Ulrik mig och jag gav upp. Tårarna rann långsamt längs mina kinder när Ulrik låste fast mig i sitt grepp och baxade iväg mig till den lilla soffan som stod i hörnet av rummet. Sen blev allting svart.”

 

Ur Ulriks perspektiv.

Jag var förvirrad. Vad hade hänt egentligen? Vad hade jag gjort fel? Linnéa låg medvetslös i soffan och här satt jag. Ingenting gick enligt planerna. Hon var ju tvungen att vara vaken. Jag suckade och gick ut med mackorna till köket, ställde in dem i kylskåpet. Klockan närmade sig halv elva. Jag gick fram till Linnéa och grävde i hennes byxfickor efter hennes mobil. Som tur var hade hon inget lås, utan jag kom in i den direkt. Snabbt letade jag fram hennes mammas nummer och ringde. En kvinna svarade efter bara några signaler.

”Linnéa, vart är du?!” fräste hon ilsket. Fan också, varför skulle allt krångla så?

”Det är inte Linnéa” började jag lugnt och kvinnan i andra änden tystnade. ”Jag heter Ulrik och är kompis med Linnéa, vi träffades på Ica och hon följde med mig till studion. Det tog längre tid än väntat och hon har somnat i soffan här” berättade jag.

”Åh… Ska jag komma och hämta henne?” frågade hennes mamma. Förvirringen hördes lång väg, uppenbarligen hade Linnéa inte berättat om mig. Ska jag vara ärlig gjorde det mig lite ledsen.

”Nej nej, det går bra att hon stannar här. Det finns ett problem däremot, jag ska till Stockholm imorgon och jag skulle vilja be om en tjänst. Linnéa var lite… konstig, jag tror hon behöver någon att prata med. Jag vill inte bara lämna henne här när jag tror att hon behöver mig…”…

 

 

”Vad har nu flugit i dig?” Utbrast Anders, min manager. Jag flinade medan jag kom bärandes på Linnéa. Försiktigt placerade jag henne i turnébussen, inget strul.

”Jaså, det här var anledningen till varför vi skulle åka tillbaka till Göteborg och blir tvingade att åka vid fyra på morgonen för att hinna fram i tid” muttrade han. Anders är mer utav en kvällsmänniska, om man säger så.

”Äsch lägg av, det är bara en kompis” försvarade jag mig. Jag behövde genomföra det här i lugn och ro och så snart som möjligt. Att ta med henne var mitt enda val.

”Du har inte haft med dig någon ’kompis’ tidigare” påpekade Anders men jag himlade bara med ögonen som svar. Klockan var, precis som han nämnt, fyra på morgonen och jag var dödstrött. Linnéa var fortfarande inte vid medvetandet och jag hade hunnit fundera mycket på vad som skulle hända när hon vaknade. Vad skulle hända om hon inte vaknade fören jag var uppe på scen? Jag var tvungen att vara där när hon vaknade. Ensam.

 

 

Efter fyra timmar på vägarna stannade vi och tankade. Jag sprang in och köpte en baguette till mig och en stor kaffe. Omtänksam som jag är letade jag efter någonting att ge Linnéa ifall hon vaknade, men det bästa jag kunde hitta var baguetterna så jag köpte en till henne också. När alla handlat och utfört sina behov var vi på vägarna igen. Jag satt ensam längst bak i bussen med Linnéa, rädd för att hon skulle vakna av att höra de andras röster. Rädd för att de isåfall skulle förstöra för mig. Plötsligt lutade hon sitt huvud mot mitt bröst, jag försökte se ifall hon vaknat men det hade hon inte. En suck av lättnad slank ur mig. Trots det gjorde det ont i mig att se henne såhär, så förstörd som hon var igår. Det var verkligen inte vad jag trott skulle hända, upprepade jag för mig själv för säkert hundrade gången på bara några timmar. Det vibrerade till och jag smög försiktigt ned handen i fickan och fiskade upp mobilen.

"Har du fixat bruden?" Irriterat låste jag mobilen igen utan att svara. Idiot. Istället la jag armen om Linnéa och somnade med henne i min famn. 

 

 

I förra kapitlet:

”40 minuter senare gick jag bland affärens alla hyllor och letade efter makaronpaket. Irriterat följde jag gången, svängde av på en mindre gång och gick fel. Om och om igen. Är det ens möjligt att inte hitta till pastan när man gjort det i hela sitt liv? Antagligen därför att jag oroade mig för att något skulle hända nu när jag brutit mitt löfte till Tanya och Trevor. Plötsligt kände jag en hand på min axel. För att vara jag reagerade jag otroligt snabbt när jag vände mig om och började försvara mig själv.”

 

”Wow” flämtade Ulrik samtidigt som han vred sig av smärtorna. ”Dig ska man inte smyga sig på”. Jag ursäktade mig generat men hade inga planer på att berätta varför jag gjort som jag gjort. Istället frågade jag bara varför han var hemma, han hade bara varit borta i en vecka.

”Nästa spelning är inte förens på onsdag, visserligen i Stockholm men jag åkte direkt från Malmö hit och tänkte att jag kan lika gärna stanna här ett dygn”, svarade han och log. ”Jag tänkte åka till studion och skriva lite. Vill du med, eller har du planer?”. Det tog några sekunder innan jag förstod vad han sagt. Skulle jag få följa med? Ville han vara med mig? Samtidigt blixtrade bilder på min förföljare fram i huvudet. Jag fick inte vara ensam utan Trevor eller Tanya, det hade jag lovat. Jag hade redan brutit det löftet en gång.  Men Ulrik var ju ändå Ulrik, han skulle se till att ingenting hände.

”Jag följer gärna med. Jag måste hem med det här först”, sa jag och pekade på korgen med varor. ”Men det går fort”. Han nickade och vi började gå längs hyllorna.

 

 

Det var spänt mellan oss när vi gick den korta biten till studion. Utan någon riktig anledning hade tystnaden som tidigare varit ganska behaglig övergått till pinsam och jag kände Ulrik betrakta mig.

”Har det hänt någonting?” Frågade han när jag nervöst, och enligt mig diskret, sneglade över axeln för att se ifall någon följde efter mig. Jag skakade lätt på huvudet och försökte låtsas som ingenting. Ulrik höjde frågande på ena ögonbrynet men sa inget mer.

 

 

Klockan närmade sig åtta och genom ett av studions alla fönster kunde jag se himlen skifta färg.  Ulrik hade gått iväg för att fixa någonting att äta i köket. Kök var enligt mig en överdrift, det fanns ett kylskåp och en mikrovågsugn. Själv satt jag med Ulriks gitarr i ett osäkert handgrepp och tog några tafatta ackord. I huvudet kändes allt som en dimma. Trots att tusen tankar flög omkring där tänkte jag inte på någonting särskilt. Det var som att se dem, men inte läsa dem, ifall du förstår vad jag menar. Istället betraktade jag förstrött alla saker som fanns i studion. På golvet låg mängder av tomma notblad, plektrum, trumstockar… allt man kunde tänka sig. Bordet som stod i ena hörnet var också belamrat med saker, och på en utav stolarna låg en mössa. Den kändes på något vis bekant, men jag kunde inte sätta fingret på vart jag sett den. Jag lade långsamt ifrån mig gitarren, reste mig upp och gick fram till stolen. Samtidigt var mitt huvud i fullt arbete, försökte placera mössan.

”Gillar du min mössa?” flinade Ulrik som kom tillbaka från köket med ett berg av smörgåsar. Jag var nära ett genombrott i mina tankegångar och tittade varken på honom eller svarade på frågan. Ulrik närmade sig stillsamt bakifrån när jag plötsligt stelnade till. Senast jag såg mössan var i lördags. I affären. Mössan som jag hållit i mina händer föll till golvet när jag vände mig om, och stod ansikte mot ansikte med min förföljare. 

 

---

I nästa kapitel får vi veta vad som kommer hända med Linnéa. Är det här slutet på historien? 

I förra kapitlet:

”Vid dörren. Han som står där, känner du honom?” Jag sneglade över hennes axel där det mycket riktigt stod en kille, men jag hade ingen aning om vem det var. Han stirrade på mig, det var uppenbart. Han drog egentligen inte till sig så mycket uppmärksamhet, i sina blåa jeans och den svarta skinnjackan såg han ut som alla andra, och hade inte Tanya sagt något hade jag troligtvis aldrig lagt märke till honom. Jag skakade på huvudet som svar på hennes fråga, och en nervös klump bildades i magen.

”Han har följt efter oss in och ut från de senaste fyra affärerna. Det kanske inte är något” berättade hon. Men jag visste. Det här var inte bra.

 

 

För att inte väcka misstankar fortsatte vi gå omkring i affärer en stund till. Trots att Tanya försökte intala mig att det antagligen inte var någonting allvarligt kunde jag inte slappna av. Miljoner tankar flög omkring i mitt huvud. Vem var han? Varför just jag? Vad ville han mig? Utan att hjälpa det kom ordet våldtäcksman upp och etsade sig fast i mina tankar. Tanya plockade förstrött bland klädesplagg men jag visste att hon betraktade mig i smyg. Till slut klarade jag inte mer.

”Vi går hem” väste jag. Tanya måste ha sett galenskapen i min blick för hon nickade instämmande. ”Jag ska bara betala först”. Jag väntade medan hon ställde sig i kön och betalade för sina plagg. Tjugo minuter senare satt vi hemma hos Trevor.

 

 

”Vad fan?!” utbrast Trevor oroligt efter att Tanya berättat hela historien medan jag med trött undvek de fyra ögon som försökte möta mina. När det inte slutade suckade jag och mötte uppgivet Trevors blick.

”Vad ska jag göra?” pep jag. Trevor sträckte sig mot mig och fick mig genast att känna mig trygg när han omfamnade mig. Han såg ut att fundera en stund innan han delade med sig av den enda lösning han kunde komma på.

”Du får aldrig vara ensam förens det här har klarats upp”. Tanya nickade instämmande. ”Oavsett vad du ska göra får du se till att du har någon du känner i närheten. Jag, Tanya… Vem som helst. Okej?” Men det kändes inte okej. Det kändes inte bra på något sätt. Allt kändes rent utsagt förjävligt. Jag ville inte förlora den lilla känslan av frihet jag fått sen jag började gymnasiet. Jag ville inte känna mig som ett småbarn som skulle passas varenda vaket ögonblick. Värst av allt, jag ville inte vara tvungen att vara bevakad för att slippa råka illa ut. Så jag skakade långsamt på huvudet.

”Är du inte riktigt klok?!” fräst Tanya. ”Det här är det enda vi kan göra för att hindra den där killen från att… jag vet inte. Göra vad som nu dyker upp i hans sjuka hjärna. Du måste göra det här tills det löser sig!” Trevor instämde. Innerst inne visste jag att det här var det bästa vi kunde göra.

”Jag ringer din morsa och ser ifall hon har något bättre förslag” sa Tanya och började gräva i fickan efter mobilen. Jag stelnade till.

”Dra inte in mamma i det här!” Utbrast jag. Trevor stirrade på mig med en blandning av ilska och oro.

”Okej, okej jag ska inte vara ensam en enda sekund” lovade jag uppgivet. ”Men då får ni inte säga något till mamma. Hon skulle bara bli orolig och det tjänar ingenting till”. De lovade.

 

---

I nästa kapitel händer någonting som Linnéa inte räknar med. Det är måndag, och en överraskning väntar...

I förra kapitlet:

”Du stannar i natt va” sa Trevor mellan tuggorna. Det var inte någon fråga, klockan var redan tolv.

”Jag tror jag sticker hem faktiskt”. Jag behövde tänka. Genast kom något mörkt i hans blick, och jag tittade på tv:n istället.

”Vågar du sticka hem själv då? Våldtäkterna som har varit…” Han behövde inte säga mer. Efter en stunds betänkande svarade jag honom.

”Är det okej om jag stannar då?”

Jag sov till tio nästa morgon, men trots det var sängen tom. Jag låg i Trevors säng nämligen, där vi somnat tillsammans vid tre-tiden föregående natt. Jag sträckte på mig och satte ner fötterna på det släta golvet.

”Trevor?” ropade jag försiktigt och sekunden senare dök ett förvånat ansikte upp i dörröppningen. Han kom försiktigt fram, rufsade om mig i håret och kysste mig. Nattens alla känslor kom tillbaka. Inte för att vi gjort det, men mysigt hade vi haft.

”Jag hoppas att du har frukosten färdig?” retades jag och flätade ihop fingrarna bakom hans rygg. Han stirrade blygt ner i golvet, och jag blev plötsligt ännu mer förälskad i honom.

”Det har jag faktiskt” erkände han. Jag skrattade och pussade honom på hakan, han var mycket längre än jag. ”Fast jag har inget annat än stekt ägg och bacon att bjuda på” flinade han. Jag skrattade igen, och så förflöt hela morgonen.

 

 

Tanya och jag tillbringade resten av dagen tillsammans. Vi hade bestämt oss för att shoppa, jag behövde nya kläder och hon ville också hitta något nytt. Trots att det var lördag var det inte mycket folk ute, solen sken och det var varmt, så jag antog att de flesta ville njuta av den sista solen innan det blev höst på riktigt. Vi gick in i affär efter affär, och det var inte förens jag stod i provhytten som Tanya närmade sig.

”Alltså… bli inte rädd nu” började hon, vilket genast gjorde att jag fick panik. Hon märkte det, såklart. ”Det är säkert inget” skyndade hon sig att säga. ”Det är nog bara jag som inbillar mig”. Jag kände hur ögonen tårades, jag fick panik.

”Säg bara!” avbröt jag. Det här var inte bra. Verkligen, verkligen inte bra. Tanya samlade sig och verkade leta efter rätt ord.

”Vid dörren. Han som står där, känner du honom?” Jag sneglade över hennes axel där det mycket riktigt stod en kille, men jag hade ingen aning om vem det var. Han stirrade på mig, det var uppenbart. Han drog egentligen inte till sig så mycket uppmärksamhet, i sina blåa jeans och den svarta skinnjackan såg han ut som alla andra, och hade inte Tanya sagt något hade jag troligtvis aldrig lagt märke till honom. Jag skakade på huvudet som svar på hennes fråga, och en nervös klump bildades i magen.

”Han har följt efter oss in och ut från de senaste fyra affärerna. Det kanske inte är något” berättade hon. Men jag visste. Det här var inte bra.

 

---

I nästa kapitel följer Tanya med hem till Linnéa där de försöker få rätsida på problemen. Dagen som börjat med kärlek slutade i en katastrof. Det verkar som om de kommer på en tillfällig lösning, men kommer det räcka? Nästa kapitel kommer den 21:a, klockan 18:00.

I förra kapitlet:

”Du Linnéa” började han. ”Du är skitsnygg ikväll”. Det var simpla ord i sig, men jag fick den där varma känslan i kroppen igen och jag avgudade honom ännu mer. Blev imponerad över hur lätt det var för honom att uttala orden, som alltid fastnade i min mun. Tankarna gled iväg och jag kunde inte låta bli att undra om jag var förälskad i honom.

 

 

Utan att vänta på svar rörde sig Trevor mot köket och jag satt mållös kvar i soffan. I hjärnan virvlade hundratals tankar omkring, men ingen gav mig speciellt mycket klarhet över situationen. Därför satt jag försynt kvar i soffan och fortsatte att bläddra bland filmerna, utan att granska dem speciellt noga. När Trevor kom tillbaka och frågade vad jag ville se tog jag därför bara ut en film på måfå.

”Jag trodde inte du var speciellt förtjust i pirater”, svarade han. Det lät mer som än fråga en som ett svar.

”Alla tjejer gillar väl Johnny Depp”, flinade jag tillbaka och kunde inte undgå att lägga märke till hur hans uppsyn mörknade. Jag var taktfull nog att inte påpeka det, utan sänkte snabbt blicken.

 

 

Jag låg bekvämt i soffan med huvudet vilande mot Trevors bröstkorg. En timme av filmen hade passerat, och från sittande läge hade båda på något vis intagit ryggläge. Inte för att jag hade något emot det. Utan förvarning höjde Trevor ena armen och placerade en hårlock som fallit fram, bakom mitt öra. Världshistoriens längsta sekund när handen stannade kvar vid min kind, innan den återigen sänktes. Jag sneglade försiktigt upp mot honom, och för första gången tog jag mig tid att granska hans ansikte i detalj. Håret, som nästan var svart, var stylat i en rufsig frisyr som inte alls såg tillgjord ut. Det hängde ner i pannan på honom, och den solbrända hudtonen fick mig att känna mig blek i jämförelse. Ögonen var i en guldbrun nyans, som liknade sirap, eller möjligtvis väldigt mörk honung. Munnen var inte lika bred som Adams, men läpparna var desto fylligare. Ansiktet var… okej, inte direkt fyrkantigt, men något ditåt. Det fick honom att se stark ut. Trygg. Plötsligt mötte han min blick och log och jag kunde inte förmå mig att slita blicken ifrån honom.

Det var istället han som bröt ögonblicket genom att försiktigt resa upp sig. Något han inte förstörde var stämningen. Nervös inför vad som skulle hända flackade jag med blicken, men Trevor tog bara mitt ansikte i sina händer och kysste mig, frågande, som för att se om jag tänkte protestera. Inga protester kom och han kysste mig igen, fjäderlätta läppar som snuddade vid mina. När han sedan drog sig ifrån mig önskade jag inget högre än att han skulle göra om allt, göra det igen och igen. Det var underbart. Det enda som hände var att han höjde ena ögonbrynet och flinade mot mig.

”Visst är jag grym på att kyssas?” En kudde träffade hans ansikte och sedan var kuddkriget i full gång.

 

 

Oräkneliga slag senare låg alla kuddar på golvet, med mig över sig, och på något underligt vis låg Trevor över mig. Med snabba fingrar kittlade han mig, och när jag brast ut i ett ovanligt högt skrattanfall fanns ingen anledning att sluta.

”Ger du dig?” utbrast han. Luften hade gått ur mig och jag gjorde ett försök till att nicka, men det var omöjligt. Efter ytterligare några minuter lyckades jag pressa fram ett ”ja” och till min förvåning lyfte han upp mig från golvet och la mig i soffan. Jag hade aldrig tänkt på det förut, men Trevor var vältränad. Inte för att jag inte gillar det. Tvärtom. Jag hade bara aldrig tänkt på det. Nu tänkte jag på det, när Trevor lutade sig över mig och andades i mitt ansikte, då tänkte jag på det. Eller… va? Vad var det jag tänkt på? Jag mindes inte längre. Det enda jag kunde tänka på en stund som det här, var hur mycket jag älskade Trevor. Men det fanns någon mer jag älskade… fast för stunden kunde jag inte komma ihåg vem det var.

Trevors läppar närmade sig mina, och jag fäste blicken i hans. Det var inte mer än en kyss, men den varade i flera sekunder och följdes upp med en snabb puss innan han leende drog sig undan. Jag log också, strålade troligtvis med hela ansiktet när han lutade mig mot sig.

 

 

”Vill du äta något?” frågade Trevor när den första filmen var slut. Jag nickade och mumlade något oförståeligt. Trevor greppade min hand och tog med mig till köket.

”Pasta, pizza eller pannkakor?” frågade han. Jag skrattade, men han verkade inte förstå det komiska.

”P P P” flinade jag. ”Pasta. Pizza. Pannkakor”. Jag fick ett leende tillbaka och en puss på näsan. Jag funderade inte mer utan svarade pannkakor på hans fråga, och tittade noga på när han knäckte ägg och vispade mjöl i en bunke. Jag hade konstigt nog aldrig sett någon kille i min egen ålder laga mat, och jag verkade bli mer förälskad än någonsin när jag såg Trevor göra det. En kvart senare satt vi åter framför tv:n, den här gången tillsammans med en hög pannkakor.

”Du stannar i natt va” sa Trevor mellan tuggorna. Det var inte någon fråga, klockan var redan tolv.

”Jag tror jag sticker hem faktiskt”. Jag behövde tänka. Genast kom något mörkt i hans blick, och jag tittade på tv:n istället.

”Vågar du sticka hem själv då? Våldtäkterna som har varit…” Han behövde inte säga mer. Efter en stunds betänkande svarade jag honom.

”Är det okej om jag stannar då?”

 

---

 

 

I förra kapitlet:

”Jag kommer nog inte till skolan på hela veckan, det har uppstått… det har kommit saker i vägen som jag måste fixa. Men vi kanske kan hitta på något på fredag? Eller ska du på snowboard-trip?” flinade han. Jag himlade med ögonen.

”Äh, lägg av! Jag gör gärna något” tillade jag sedan, betydligt allvarligare.

”Grymt, du kan få följa med hem till mig vid sex så kan vi titta på film eller något. Eller vill du hellre ut och festa?” Jag blev genast mycket gladare, jag trivdes bra i Trevors sällskap.

”Filmkväll blir perfekt!”

På torsdag-kvällen satt jag vid köksbordet med matteboken framför mig i ett försök att göra läxan som skulle in på måndag, jag ville slippa sitta med den i helgen. Tankarna flöt, inte helt oväntat, iväg och konstigt nog var det Trevor jag tänkte på. Vi hade verkligen kommit nära varandra på de här veckorna vi känt varandra. Jag suckade och slog igen matteboken. Det var lönlöst.

Jag hade inte fått ett enda sms av honom på de här dagarna, och efter att ha skickat ett antal sms på både tisdagen och onsdagen utan att få svar, hade jag inte ens försökt idag. Det gjorde mig ledsen, trots att jag visste att det inte var något. En smäll i dörren avbröt mina funderingar.

”Hallå?” Det var mamma. ”Är du hemma Linnéa?” Jag ropade ett svar och började duka bordet. Maten stod klar på spisen, det var bara att ta för sig. Under de följande minuterna åt vi under tystnad, men mamma bröt även den.

”Har du några planer för helgen?” frågade hon. Motvilligt berättade jag att jag skulle till Trevor. Inte så att jag skämdes, men jag ville inte att hon skulle få för sig något. Vi brukade inte prata om killar heller, och det var ingenting jag ville börja med. Hon måste ha märkt det, för hon frågade försiktigt om jag skulle sova över. Jävlig som jag var svarade jag att det inte var bestämt, trots att jag inte hade några planer på att göra det. Men i och för sig, varför inte?

 

 

Efter skolan hade jag gått raka vägen hem för att förbereda mig inför kvällen, när jag plötsligt kom på något. Jag hade ingen aning om vart Trevor bodde, det enda jag visste var att han bodde ensam, vilket var en av orsakerna till att vi skulle vara hemma hos honom och inte hos mig. Jag struntade i att skicka veckans sjunde sms eftersom jag kände på mig att även det skulle bli obesvarat. I stället ringde jag till Adam, och hoppades att han – till motsats från Trevor – faktiskt kunde hjälpa mig. Som tur var svarade han redan efter tredje signalen och jag fick en detaljerad beskrivning på hur jag skulle hitta dit. Jag tackade för hjälpen och ignorerade, dock ganska osmidigt, ytterligare en gliring om mitt och Trevors förhållande.

 

 

En del utav mig ville göra sig i ordning inför kvällen, trots att jag aldrig brukade klä upp mig inför vänner, speciellt inte på en hemmakväll. Men det var något speciellt hos Trevor, något jag drogs till. Därför drog jag inte på mig mjukisbyxor eller onepiece som jag i vanliga fall skulle gjort, utan ett par svarta strumpbyxor och en tunika som i och för sig dolde mycket, men ändå visade upp mina former. Dessutom gjorde den att jag såg smalare ut. Ett extra lager mascara, håret uppsatt i en slarvig knut och – voilà!

 

 

Jag hade inga problem med att hitta till lägenheten och snart stod jag utanför. Bara några sekunder efter att jag knackat öppnades dörren och jag hoppade förskräckt till. Trevor, som till en början sett ganska irriterad ut, sken upp och bad mig komma in. Jag hann bara hänga upp jackan innan jag tappade hakan.

”Bor du här?” frågade jag. Herregud, jag lät smått hysterisk. Fullt förståeligt, lägenheten – om man nu kunde kalla det för lägenhet – var enorm. Det var högt i tak, väggarna var ljusa och ena väggen var täckt med panoramafönster. Stora tavlor med smakfullt svarta ramar täckte de övriga väggarna och jag missade inte den svarta skinnsoffan som stod i ett hörn, mittemot en – just det – enorm tv. Trevor log snett mot mig.

”Mjo, jag gör liksom det” svarade han, nästan lite frånvarande. Han fick nog ofta sådana här reaktioner. Jag blev genast generad.

”Förlåt. Jag menade inte… alltså…” försökte jag. Trevor avbröt mig skrattande, han förstod vad jag menade. På hans begäran satte jag mig i soffan och började välja bland filmerna som låg i en hög på bordet. Nedladdade. Såklart.

Något fick mig att lyfta blicken och möta Trevors blick som fortfarande såg på mig.

”Du Linnéa” började han. ”Du är skitsnygg ikväll”. Det var simpla ord i sig, men jag fick den där varma känslan i kroppen igen och jag avgudade honom ännu mer. Blev imponerad över hur lätt det var för honom att uttala orden, som alltid fastnade i min mun. Tankarna gled iväg och jag kunde inte låta bli att undra om jag var förälskad i honom.

 

I förra kapitlet:

Kunde jag lära mig nu skulle jag vara evigt tacksam mot honom. Jag tog den sista tuggan av mackan och gick till badrummet för att borsta tänderna.

”Skulle gärna vilja, men jag har andra planer ;)” Skulle han skolka? Han verkade inte vara en sådan som skolkade. Det kanske var något viktigt han skulle göra. Det måste det vara. Eller?

 

 

Trots att jag innerst inne visste att jag inte skulle få svar så skickade jag ändå iväg ännu ett sms.

”Vad ska du göra?” Minuterna passerade utan att jag fick något svar.

 

 

Nästa morgon gick jag ensam till skolan. När jag väl var framme, pratade alla om samma sak. En våldtäckt hade ägt rum söndag kväll, och den utsatte var en tjej som gick första året, precis som jag. Nog för att man alltid blir lite småskraj när våldtäckter äger rum, men när det är någon i ens egen ålder – och som dessutom går på samma skola som jag – är det dubbelt så läskigt, det kan jag intyga.

Nu var det alltså det här som hela skolan pratade om. Tjejen, Madeleine tror jag hon heter, går i en parallellklass och var såklart inte i skolan. Jag hade aldrig pratat med henne, och det var inte utan att jag kunde känna mig lite lättad över det. Jag vet inte om jag skulle klara att hjälpa henne ifall det var så, även om jag velat.

 

 

Sju minuter för tidigt anlände jag till den skateboard-ramp som Trevor och jag bestämt träff vid. Som sagt, jag är noga med tider.

Jag hade inte hört någonting av honom sedan han talat om dagens skolk-planer, men det hade jag heller inte väntat mig. Jag väntade i fem minuter. Tio. Jag sneglade på klockan ofta, säkert flera gånger i minuten – jag var nervös. En kvart passerade. Suckande tog jag upp mobilen, knappade in ett sms och var precis på väg att skicka iväg det när Trevor kom springande.

”Förlåt” flämtade han. ”Har du väntat länge?” frågade han sedan, när han hämtat andan. Jag skakade på huvudet. ”Nej. Nu kör vi igång istället! Visa hur man gör en handplant nu!” Utan förvarning började han skratta, högre än jag någonsin hört honom skratta förut.

”Vad är det som är så roligt?” frågade jag förvånat. Trevor kippade efter luft, och ett tag trodde jag nästan att han skulle ramla omkull.

”Handplant!” utbrast han innan han föll in i ännu en skrattattack. ”Handplant gör man när man åker snowboard!” han vinglade till och höll mycket riktigt på att ramla omkull, men till slut tystnade skratten.

”Ska vi börja då?” frågade jag trumpet.

 

 

En och en halv timme senare hade jag i alla fall lyckats lära mig allt basic, som Trevor uttryckte det. Visst hade jag fått ett antal skrapsår, och imorgon var det väldigt troligt att jag skulle ha massor av blåmärken, men vad gjorde det? Trevor bar skateboarden under armen när vi gick bredvid varandra på hemvägen.

”Du var duktig, mycket bättre än jag trodde” berättade han när vi stod utanför mitt hus. Jag kände hur jag nästan tappade hakan, uppriktigheten gick inte att ta miste på.

”Jag är inte så värdelös som du tror” skämtade jag, och fyrade av ett osäkert leende.

”Skyll inte på mig, hade du inte förberett dig på att åka snowboard och göra handplants hade jag haft högre tankarom dig” retades han. Jag gjorde en grimas åt honom och började gå mot dörren.

”Linnéa, vänta!” Jag vände mig om och såg hur han med långa steg gick mot mig. Frågande höjde jag ögonbrynen mot honom, vad ville han?

”Jag kommer nog inte till skolan på hela veckan, det har uppstått… det har kommit saker i vägen som jag måste fixa. Men vi kanske kan hitta på något på fredag? Eller ska du på snowboard-trip?” flinade han. Jag himlade med ögonen.

”Äh, lägg av! Jag gör gärna något” tillade jag sedan, betydligt allvarligare.

”Grymt, du kan få följa med hem till mig vid sex så kan vi titta på film eller något. Eller vill du hellre ut och festa?” Jag blev genast mycket gladare, jag trivdes bra i Trevors sällskap.

”Filmkväll blir perfekt!” Jag älskade 'mysiga hemmakvällar'. Dessutom vågade jag inte erkänna att jag var rädd för våldtäcksmannen som fortfarande gick lös.

---

I förra kapitlet:

”Jag är glad att vi kunde träffas nu”, sa Ulrik enkelt. Jag log.

”Jag också”. Jag var glad över att vi kände samma sak, att han faktiskt såg mig som sin vän.

”Jag kommer sticka imorgon och vara borta i två veckor nämligen” fortsatte han. Jag bara gapade och glädjen jag tidigare känt var som bortblåst.

”Vä-vänta va?” stammade jag. Drev han med mig?

Ulrik hade stuckit redan vid tre, och mitt humör var i botten resten utav dagen. Mina vänner var noga med att inte säga någonting som retade upp mig, och innerst inne hade jag dåligt samvete över att jag utsatte dem för det här. Jag visste att jag var tjurskallig, jag kände mig som en bortskämd snorunge, men jag kunde inte rå för det. Jag började vänja mig vid Ulrik, dum som jag var. Dagen flöt på utan större missöden, och nu var jag tillbaka hemma. Eftersom huset var tomt, jag var irriterad och ingenting intressant fanns att göra, hade jag börjat med att städa mitt rum. Otroligt nog hade jag även hunnit städa hela nedervåningen, och klockan var inte mer än tio. Det fanns ingenting mer att göra, så jag letade reda på min mobil och skickade ett sms till Trevor.

”Vad hände med min skejtlektion? ;)” Jag låste mobilen igen och la den framför mig på bordet. Tankarna vandrade tillbaka till dagen. Jag hade ju trots allt tillbringat hela förmiddagen tillsammans med Ulrik, jag borde vara överlycklig. Jag låste upp mobilen och kastade ett öga på skärmen, fortfarande inget svar. Tio är nog den värsta tiden på dygnet. Hade det varit en timme senare hade jag kunna lägga mig och försöka sova. Hade det varit en timme tidigare hade jag kunnat göra… något. Suckande reste jag mig och började gå uppför trappen. Jag var fortfarande förbannad och irriterad på mig själv, så jag tänkte ta en dusch för att lugna ner mig. Det brukade aldrig misslyckas.

 

 

När jag schamponerade håret fick jag en underlig känsla i kroppen. Det var någonting jag borde göra… eller något jag borde låta blir att göra. Konstigt nog kunde jag inte minnas vad det var. Nåja, då kunde det nog inte vara så viktigt trots allt.

 

 

Jag ryckte till när sms-signalen ljöd, jag var inte alls beredd.

”Sorry, hade fullt upp. Tja, hör av dig när du är sugen på blåmärken så ska vi se ;)” En suck slapp ur mig, så typiskt Trevor! Jag knappade in ett retsamt svar och började därefter bre några smörgåsar. Redan innan jag brett klart den andra smörgåsen fick jag nästa sms ifrån Trevor.

”Låt gå, snygging. Imorgon vid rampen, halv fem” Ett leende spred sig över mina läppar, så typiskt Trevor.

”Haha jag längtar redan. Tar vi följe till skolan imorgon? :)” Jag tog ett bett utav min smörgås som var komplett med ost och paprika och kunde inte undgå nervositeten som byggts upp inför morgondagen. Jag hade aldrig skejtat förut, troligtvis skulle jag dra omkull mig så många gånger att jag tappade räkningen. Enda anledningen till att jag gjorde det, förutom att Trevor erbjudit sig att lära mig, var att jag alltid velat vara bra på det men varit för feg för att försöka. Kunde jag lära mig nu skulle jag vara evigt tacksam mot honom. Jag tog den sista tuggan av mackan och gick till badrummet för att borsta tänderna.

”Skulle gärna vilja, men jag har andra planer ;)” Skulle han skolka? Han verkade inte vara en sådan som skolkade. Det kanske var något viktigt han skulle göra. Det måste det vara. Eller?

---

Vad var det Linnéa glömt, när hon stod i duschen? Vad menade Trevor med att han "hade fullt upp"? Varför ska han skolka imorgon?

I förra kapitlet:

När skrattanfallet lagt sig och de kunde andas igen fick de varsin ilsken blick från mig, det var dumt att berätta, nu skulle de säkert reta mig för det resten av dagen. Bussen saktade ner och jag började släppa tankarna på alla pikar jag skulle få och började slappna av, för nu klev Ulrik på. Alla stirrade förbluffat på killen som klev in i bussen.

Bildkälla, bildkälla, bildkälla

”Jo, ni vet att jag sa att jag skulle ta med en kompis…” började jag.

”Är det din kompis?” väste Tanya mellan tänderna.

 

”Ehm… ” började jag. ”Gillar ni inte honom? Eller jag menar… Var det dumt?” Jag försökte att inte visa hur sårad jag blev, men det lyckades uppenbarligen inte så bra.

”Gillar?” väste Tanya. ”Det här är helgalet. Hur lyckades du få med dig honom? Det här är så pinsamt. Jag kommer göra bort mig för resten av livet!” Jag stirrade chockat på henne.

”Så du är inte arg?” frågade jag försiktigt. Plötsligt slappnade Tanya av och tittade förvånat på mig.

”Arg? På dig? Jag ä l s k a r dig!” bokstaverade hon. Jag andades lättad ut igen, och knuffade lätt till killarna bakom mig att skärpa sig. De slutade genast att stirra och började generat pladdra på om vem som skulle våga åka vad.

 

 

”Tjena” log Ulrik och satte sig i ett utav de tomma sätena på andra sidan gången. Alla hälsade nervöst tillbaka. ”Hur är det nu då, vågar ni åka någonting?” flinade han. Tystnaden bröts tvärt när alla ivrigt berättade om hur modiga de var och skröt över vad de brukade åka och vad de skulle åka. Jag betraktade diskret Ulrik som försökte lyssna på alla samtidigt.

 

 

”Vi kan väl börja med Flumeride?” föreslog Linus. ”Det är så fint väder så vi kommer ändå torka direkt” tillade han retsamt. Alla var med på förslaget och tack vare den korta väntetiden var vi redan fem minuter senare på väg upp för den första backen. Jag satt längst fram i min båt, med Viktor bakom mig och Ulrik längst bak. Linus, Robin och Tanya åkte tillsammans i den andra stocken.

”Ska vi slå vad om att du blir blötast Linnéa?” retades Viktor när vi närmade oss första backen. Jag gick ivrigt med på förslaget, jag var ganska liten så i hemlighet hade jag tänkt ducka och på så vis låta Viktor få allt vatten över sig.

”Förloraren bjuder på hamburgare!” skrek jag högt för att överrösta ljudet från vattnet. Jag kände hur jag blev mer och mer upphetsad, nu kom första backen.

”Deal!” ropade Viktor och gjorde sig beredd att gömma sig bakom mig. Konstigt nog blev ingen speciellt blöt i den första backen, men i den andra var vi inte ens i närheten av att bli torra. Både Viktor och jag klarade oss galant. Ulrik däremot fick allt vatten på sig, och skrattande med vattnet droppande från kläderna klev han ur stocken tillsammans med oss och vi bestämde oss för att åka någonting med fart i, så att han kunde torka.

 

 

När det äntligen blev dags för lunch hade vi åkt konstant och humören var i topp. Det finns en restaurang mitt i Liseberg där de säljer hamburgare, och dit gick vi.

”Vi tar ett bord om ni beställer!” sa Ulrik, ingen protesterade. Han ryckte tag i mig och tillsammans gick vi mot ett ledigt bord som hade tillräckligt med lediga platser. Jag var inte direkt uppmärksam, men jag kan svära på att Tanya blinkade menande mot mig.

 

 

”Jag är glad att vi kunde träffas nu”, sa Ulrik enkelt. Jag log.

”Jag också”. Jag var glad över att vi kände samma sak, att han faktiskt såg mig som sin vän.

”Jag kommer sticka imorgon och vara borta i två veckor nämligen” fortsatte han. Jag bara gapade och glädjen jag tidigare känt var som bortblåst.

”Vä-vänta va?” stammade jag. Drev han med mig?

I förra kapitlet:

”Nej nej, jag är inte så kräsen” sa han med ett skratt. ”Tack”. Mitt ansikte började återta sin normala färg och jag betraktade under tystnad när han åt upp det som var kvar utav bakverket.

”Så…” mumlade han mellan tuggorna. ”I helgen. Lust att hitta på något?”

 

Bildkälla, bildkälla, bildkälla.

 

Efter att ha berättat om heldagen på Liseberg som var inplanerad var jag säker på att Ulrik inte var sugen på en dejt, utan bara ha lite kul. Det tog inte lång tid att bestämma att han skulle följa med oss och jag var överlycklig.

 

 

Jag tillbringade hela lördagen med att fixa i ordning mig, det var en kropp som skulle peelas, ben som skulle rakas, naglar som skulle slipas och poleras, ögonbryn som skulle plockas, porer som skulle rengöras, hår som skulle inpackas och hud som skulle återfuktas. Det var verkligen inte lätt att vara tjej.

 

När jag vaknade tidigt på söndagsmorgonen gick jag upp och började med en omelett. Omeletter, äggröror och allt annat som innehöll en stor mängd ägg var något jag älskade, och just idag serverades omelett med keso, invirad i ett tjockt lager entusiasm. Den förväntansfulle kocken, det vill säga jag, hade snart ätit upp delikatessmåltiden (samt ca en halv flaska kanel) och tillbringade nästa timme med att sminka mig, klä på mig och fixa håret. Nöjd granskade jag mig själv i spegeln, slängde en blick på klockan och rusade ner för trappan. Det tog vanligtvis en kvart att gå till skolan, tio minuter att gå till busshållsplatsen. Bussen skulle gå om prick tio minuter.

 

 

Det första hindret upptäckte jag redan i hallen, när jag insåg att jag som vanligt inte knutit upp skosnörena till mina Converse, utan – precis som vanligt – fick försöka reda ut trasslet här. Självklart var det inte nog med det. När jag skulle låsa dörren insåg jag att mina dörrnycklar inte hängde där de brukade, och jag sprang med skorna på tillbaka till mitt rum, kollade skolväskan, kollade byxfickorna. Ingen panik, sa jag till mig själv. Bussen går om åtta minuter, det hinner du. Vart fan var nycklarna?! Plötsligt kom jag på att reservnyckeln låg i en kruka på framsidan och jag sprang snabbt ut igen och låste dörren efter mig.

 

 

Sju minuter kvar. I andra korsningen fick jag lov att stanna, var det ens möjligt att det åkte såhär många bilar halv åtta på morgonen i just den här korsningen en söndag? Tydligen. Jag sneglade försiktigt på klockan, rädd för att se vad den var. Bussen gick om två minuter. Äntligen slog trafikljuset om till gult, sen grönt. Jag sprang över gatan, vidare längs trottoaren, men något – eller någon – ville visst inte att jag skulle hinna i tid idag. Detta var tacken för att man varit tidspessimist hela livet. När jag rundade hörnet insåg jag nämligen att vägen var avspärrad. Det kunde bara vara jag som hade sådan otur.

 

 

Byggarbetet var redan i full gång, de hade grävt upp ett stort hål i marken och det var maskiner och arbetare överallt. Nu hade jag två val, jag kunde vända om och ta en annan väg, och en annan buss, eller strunta i avspärrningarna och klättra igenom kaoset. Jag gjorde en snabb bedömning, om jag lyckades hoppa över bommen borde jag klara att tränga mig förbi pelaren. Om jag inte blev överkörd först. Det fanns ingen mer tid att fundera på.

”Är du galen?! Obehöriga får under inga omständigheter vistas på avspärrat område!” Jag hade inte tid att se vem som ropat utan jag bara fortsatte springa. En minut kvar, intalade jag mig, busshållplatsen är i nästa kurva. Utan förvarning vände en grävskopa ut framför mig och gjorde en tvärnit, men jag visste att jag skulle hinna om jag fortsatte springa.

 

”Vänta bara en minut till” hörde jag Tanya säga till någon, troligtvis busschauffören.

”Jag är här!” flämtade jag, utmattad efter språngmarschen. Jag fick en sur blick av chauffören när jag steg på, men jag ignorerade den. Alla satt längst bak, och när jag satte mig ner möttes jag utav tre flinande ansikten.

”Varför är du så sen?” frågade Viktor, alltid lika trevlig.

”Vi trodde inte du skulle hinna” fyllde Robin i. Benen värkte utav ansträngningen, jag borde börja träna igen. Jag kände hur pulsen långsamt återgick till sin normala takt när bussen åkte vidare, tre minuter till Ulrik skulle kliva på. Jag kände på mig att det skulle kännas som en evighet, så därför började jag berätta om dagens missöden inför mina kompisar. När skrattanfallet lagt sig och de kunde andas igen fick de varsin ilsken blick från mig, det var dumt att berätta, nu skulle de säkert reta mig för det resten av dagen. Bussen saktade ner och jag började släppa tankarna på alla pikar jag skulle få och började slappna av, för nu klev Ulrik på. Alla stirrade förbluffat på killen som klev in i bussen.

”Jo, ni vet att jag sa att jag skulle ta med en kompis…” började jag.

”Är det din kompis?” väste Tanya mellan tänderna

---

 

 

Jag vet att jag lovade er lite spänning, och det ska ni få också! Nästa kapitel kommer redan imorgon, klockan 18:00. Missa det inte!

I förra kapitlet:

Alla pratade upphetsat på om helgens planer, och så mycket mer hände inte den dagen. Inte mer än att jag längtade oerhört mycket efter Ulrik, men jag fick inte se så mycket som en skymt av honom. Nåja, man kunde inte få allt man ville. Men snart var det helg.

Bildkälla, bildkälla, bildkälla

Jag sneglade på klockan, halv två. Bara 45 minuter kvar, sen var det äntligen helg! Efter att nästan exploderat av tristess igår, bestämde jag mig för att pröva lyckan på mitt och Ulriks café så fort lektionen slutat. Som tur är var sista lektionen svenska, så det var inte allt för hemskt.

 

 

”En blåbärsmuffin och en apelsinjuice tack” sa jag medan jag tog fram pengar ur min plånbok. Jag tog mina grejer och satte mig vid ett bord nära fönstret. Jag tog nyfiket ett bett utav min muffin, den var verkligen god. Kanske den godaste jag ätit faktiskt. Den var inte i närheten av torr, och blåbären smälte på tungan. Det låg en tidning på bordet, och jag började förstrött bläddra i den. Jag var inte speciellt intresserad utav nyheterna, men jag brukade alltid läsa serierna om jag hade tid över.

”Jaså, tycker du också om Helge?” frågade någon bakom mig. Jag vände mig om och blev alldeles varm i kroppen vid åsynen av denna perfekta människa.

”Egentligen inte” svarade jag. ”Jag ville bara ha något att sysselsätta mig med”. Innan du kom hit, tänkte jag och bet mig i läppen.

”Har du något emot sällskap?” frågade han, ställde ifrån sig gitarrfodralet och drog ut stolen.

”Inte alls”, log jag. ”Sätt dig”. Han lydde min uppmaning och satte sig mitt emot mig innan han började prata.

”Du har inte varit här på ett tag”. Jag skakade på huvudet, hade han väntat här på mig?

”Nej…” började jag. ”Jag kan ju inte sitta och proppa i mig sånt här varje dag”, flinade jag och nickade ner mot den enorma muffin som låg på min tallrik. Han skrattade och höll med.

”Jag har i alla fall ingenting emot sällskap, Linnéa. Nog för att jag tycker om att vara själv ibland, men du får gärna komma hit om du vill. Jag kanske var lite väl otydlig sist” sa han och tittade generat ner i bordet. Jag log fånigt, kände hur varm jag blev i kroppen. Det var precis vad jag trott, att han ville vara själv. Men nu berättade han att han ville vara med mig. Eller ja, ungefär så i alla fall.

”Nej då, det är inga problem” svarade jag, gjorde ett misslyckat försök att sluta le.

 

 

Solen sken in genom fönstret och tog fram guldiga nyanser ur Ulriks hår. ”Jag tänkte bara…” Jag tog ett bett utav den utsökta muffinsen och sköt över tallriken mot honom. ”Jag orkar inte mer, du kan få andra halvan om du vill. Jag kan skära bort kanten om du inte vill ha mitt dregel på den…” fortsatte jag och pladdrade på som en galning. Jag hatade mig själv. Ulrik såg först lite chockad ut efter att ha hört mig prata i mun på mig själv, men samlade sig snabbt.

”Nej nej, jag är inte så kräsen” sa han med ett skratt. ”Tack”. Mitt ansikte började återta sin normala färg och jag betraktade under tystnad när han åt upp det som var kvar utav bakverket.

”Så…” mumlade han mellan tuggorna. ”I helgen. Lust att hitta på något?”

---

Vad händer nu? Kommer Linnéa välja att vara med Ulrik - och då samtidigt svika kompisarna? Eller kommer hon berätta sanningen, att hon är inbokad, och på så vis missa chansen med Ulrik? Om hon nu väljer Ulrik - vad händer om det inte blir någonting med honom sen, kommer hon låtsas som ingenting och gå tillbaka till kompisarna? Kommer Ulrik bli smittad utav något virus när han åt Linnéas rester?

Missa inte nästa kapitel! Beräknas komma 30/3 18:00

I förra kapitlet:

”Jag tycker om dig, du är cool :D <3” Jag kände hur glädjen spred sig i kroppen när jag försökte komma på ett svar.

”Jag tycker om dig också. Du är lätt att prata med :) <3” Jag la ifrån mig mobilen, och det dröjde inte länge förens jag somnade.

Bildkälla, bildkälla, bildkälla

 

 

“I will die someday, but right now it feels quite far away

I will die someday, let’s hope it’s not today”

Mobilen väckte mig som vanligt, men idag var jag faktiskt inte sur över att behöva gå upp för att gå till skolan. Jag snoozade inte utan steg upp direkt och gick in i badrummet. Trots att jag gått upp tidigare än vanligt betydde det inte att jag var pigg - jag var i själva verket väldigt trött – så jag gick in i duschen och lät de kalla strålarna skölja över mig kropp.

 

Pigg och förväntansfull stod jag och såg ut genom köksfönstret som vätte mot gatan, så att jag skulle se när Trevor kom. Jag sneglade på klockan, han skulle vara här om fem minuter. Rastlös som jag var satte jag på mig mina Converse, tog min väska och gick ut. I byxfickan hittade jag nyckeln som jag satte i låset och genom att trycka ner handtaget kontrollerade jag att dörren var låst.

”God morgon! Tänkte du sticka utan mig eller?” flinade Trevor när han kom gåendes längs gatan. Jag flinade tillbaka, jag var bara ute i god tid för att hinna suga i mig så mycket D-vitamin som möjligt. Snart var det höst.

 

 

”Skejtar du?” frågade Trevor när vi kommit en bit på vägen. Jag skrattade till.

”Skämtar du eller? Jag skulle ramla innan jag ens fått upp båda fötterna på brädan”. Det var tyst en stund, det såg ut som om han funderade över vad han skulle säga.

”Vill du kunna åka? Jag kan lära dig om du vill” sa han sedan. Ska jag vara ärlig var det inte vad jag väntat mig. Jag hade ingen aning om att han skejtade, vi hade i och för sig bara pratat i en dag, men han verkade inte vara den typen. Fast, hur var man om man skejtade egentligen?

”Tja, varför inte?” svarade jag, nöjd med tanken. ”Det vore kul att lära sig något nytt”. Trevor log och öppnade munnen för att svara något, men då blev vi avbrutna.

”Vad snackar ni om då?” hojtade Adam glatt. Han började gå mellan oss med en arm på var axel.

”Trevor har lovat att lära mig skejta” svarade jag och rodnade. Adam skrockade, ”även om jag aldrig sett dig skejta… så vill jag gärna se dig göra det”.

”Ey! Jag är inte så klumpig!” utbrast jag och boxade till honom på armen, men han blinkade bara retsamt med ena ögat mot mig. Vi skiljdes åt för ännu en skoldag.

 

 

Dagen flöt på utan att något speciellt hände. Jag lärde känna mina nya klasskompisar lite mer, och vi bestämde att vi skulle hitta på någonting tillsammans i helgen. Tyvärr var det bara onsdag, helgen kändes väldigt långt bort. Jag undvek mitt nya café ifall Ulrik skulle vara där, jag ville inte att han skulle tro att jag förföljde honom. Dessutom hade han berättat att han tyckte om att sitta där – ensam. Jag ville inte förstöra något.

 

 

När det blev dags för lunch följde jag helt enkelt med min klass, slevade upp makaronerna på min tallrik tillsammans med ett lass köttbullar, innan jag satte mig kring bordet och började äta.

”Så… i helgen…” började Viktor, en kille i klassen, säga mellan tuggorna. ”Vad ska vi hitta på?” Alla kring bordet tystnade och försökte komma på någon briljant idé. Vi var fem stycken - jag, Viktor, Robin, Linus och Tanya.

”Tja, vi kan inte vara hemma hos mig i alla fall” svarade Tanya, och alla andra stämde in.

”Vad sägs om en heldag på Liseberg?” föreslog jag. Jag älskade karuseller och hade aldrig varit speciellt rädd för någonting sådant. Jakande svar kom ifrån de andra, utom ifrån Viktor.

”Hm… kan vi ta det söndag då? Jag kan bara halva dagen annars, och min ekonomi är inte tillräckligt bra för att betala för en hel dag och ändå bara vara där en halv” flinade han. Jag skrattade och instämde, det borde vara mindre kö en söndag dessutom. Det slutade med att vi bestämde oss för att ta bussen in på söndag morgon, och sedan åka tillbaka vid nio-tiden. Alla pratade upphetsat på om helgens planer, och så mycket mer hände inte den dagen. Inte mer än att jag längtade oerhört mycket efter Ulrik, men jag fick inte se så mycket som en skymt av honom. Nåja, man kan ju inte få allt man vill. Men snart var det helg.

---

I förra kapitlet:

”Jag brukar sitta där borta i hörnet, det brukar inte vara så mycket folk där.” Jag gick ditåt, hängde min jeansjacka över stolsryggen och slog mig ner på en stol. Jag hade haft rätt i morse, det här var en underbar dag.

Bildkälla, bildkälla

 

”Sådär!” sa Ulrik glatt och satte sig mitt emot mig. ”Har du lång rast?” Jag sneglade på klockan.

”Jag börjar om femtio minuter, så… ja” log jag medan jag tog ett bett utav smörgåsen som låg framför mig. ”Hur kommer det sig att du hänger här?” Han såg ut att fundera över det en stund, men till slut svarade han.

”Det är inte så många som känner till det här stället. Det är ganska skönt att få sitta ensam, jag brukar bli inspirerad här. Men det är roligt med sällskap också” skyndade han sig att säga. ”Hur kom det sig att du kände till det här? Jag har aldrig sett dig här förut” fortsatte han. Jag skrattade. ”Det gör jag inte. Jag hittar inte alls i den här delen av staden, det var en ren slump att jag hittade hit. Hur kommer det sig att du kände igen mig?” Han träffade ju massor av människor, hela tiden. Många som var mycket mer intressanta än vad jag var.

”Vissa människor kommer man ihåg, av en eller annan anledning”, flinade han. Jag kände hur rodnaden spred sig i mitt ansikte. Fan vad pinsamt! Men vad svarar man på något sådant? Ja, jag har tänkt på dig hela sommaren. Du är grymt fin och jag är helkär i dig. Eller inte. Ulrik avbröt mina funderingar genom att harkla sig.

”Ehm…” Han tittade generad ner innan han såg mig i ögonen. ”Det här är ganska pinsamt, egentligen borde jag frågat Thilda tidigare, men det vore också ganska pinsamt” flinade han. ”Vad heter du?” Jag hade inte ens presenterat mig! Vad oprofessionellt av mig.

”Linnéa, förlåt, jag borde ha nämnt det tidigare, jag hade inte en tanke på…” började jag. Han skrattade bara, tack gode gud.

 

 

Det där var de snabbaste femtio minuter i hela mitt liv. När Ulrik tittat på armbandsuret som satt på hans vänstra handled och påpekat att jag snart började sköljde besvikelsen över mig. ”Vi ses!” ropade han när jag gick mot dörren. Jag log stort och nickade som svar och började gå tillbaka till skolan, med huvudet fullt utav tankar. Eftermiddagen flöt på, men med all glädje efter dagens framgångar hade jag svårt att koncentrera mig. När lektionen äntligen tog slut rafsade jag ihop mina böcker och gick raskt till mitt skåp. Böckerna tryckte jag ovarsamt ner i den slitna axelremsväska jag tagit med mig innan jag slängde väskan över axeln och stängde skåpet.

 

 

”Linnéa? Linnéa!” Det var Trevor, killen som visat mig klassrummet i morse.

”Hej!” svarade jag, och log vänligt mot honom. ”Har du också slutat?” Trevor nickade och började gå mot utgången.

”Du kom ifrån samma håll som mig i morse, så jag antar att vi kan ta följe? Om du vill, alltså”, skyndade han sig att lägga till. Eftersom jag inte protesterade fortsatte han att prata. ”Vad går du för program? Natur?” Jag nickade, berättade att jag som barn ville jobba som läkare men nu vacklade mellan läkare och veterinär. Han ställde massor av frågor, under hela hemvägen. Varför just Donner? Vart hade jag gått innan? Vad gjorde jag på fritiden? Hade jag kille? Jag skrattade avfärdande åt den senaste frågan, jag hade aldrig haft någon seriös relation. Antingen var det något hångel på en fest, eller så var det som när man var små och pussade varandra på kinden. Aldrig något allvarligt.

 

 

”Jag bor här framme, men vi hörs kanske imorgon?” Frågade jag. Trevor nickade och tog upp mobilen.

”Kan jag få ditt nummer?” Han knappade snabbt in siffrorna jag rabblade upp och tillsammans gjorde vi upp att han skulle komma förbi en halvtimme innan skolan började imorgon, så skulle vi ta följe. Vi sa hejdå till varandra och han fortsatte gå medan jag gick mot dörren.

 

 

”Jag är hemma! Hur var första dagen på gymnasiet?” Jag mötte mamma i dörren, berättade att lärarna och eleverna verkade trevliga och om Trevor och Adam som visat mig vägen till klassrummet. Jag nämnde varken caféet eller Ulrik, jag ville inte att hon skulle dra förhastade slutsatser.

”Trivdes du i skolan? :D” Trevor. Jag trivdes i hans sällskap, det var så lätt att prata med honom.

”Haha jadå, det enda jag var missnöjd med var maten ;)” Jag log för mig själv och försökte koncentrera mig på svenskan. Jag och Trevor smsade resten utav kvällen och mamma log retsamt mot mig varje gång ett sms-signalen ljöd.

”Det är ingenting på gång mellan er två?” frågade hon roat när jag mottagit det tredje smset under middagen. Vi var bara kompisar, jag var inte alls intresserad av något annat. Dessutom hoppade mitt hjärta över ett slag varje gång jag såg Ulrik, när jag såg Trevor blev jag bara glad.

 

 

När jag på kvällen låg i sängen och tänkte igenom dagen vibrerade min telefon ännu en gång.

”Jag tycker om dig, du är cool :D <3” Jag kände hur glädjen spred sig i kroppen när jag försökte komma på ett svar.

”Jag tycker om dig också. Du är lätt att prata med :) <3” Jag la ifrån mig mobilen, och det dröjde inte länge förens jag somnade.

 

 

---

Är det verkligen ingenting på gång mellan Linnéa och Trevor? Varför undrade Trevor om Linnéa var singel? Vart tog Adam vägen? När kommer Linnéa och Ulrik träffas nästa gång?

Jag vaknade tidigt av att solen sken in genom fönstret. Klockan var bara sex, men jag blev genast klarvaken. Första dagen på gymnasiet. Jag gick fram till fönstret och slog upp det på vid gavel, jag kunde behöva lite luft, så nervös som jag var. Medan jag lyssnade på fåglarnas kvitter tog jag ur flätorna ur håret – jag hade varit noggrann med att fläta det kvällen innan eftersom jag inte ville se ut som ett fågelbo i huvudet första dagen. Jag drog på mig ett par jeans shorts som var fransade nedtill samt ett oversize-linne, som jag noga valt ut i förväg. Håret hade stora lockar tack vare flätorna, så jag nöjde mig med att sätta i ett diadem i det.

 

 

Belåten med resultatet gick jag ned i köket. Det såg ut att bli en underbar dag, så varför inte starta dagen med nygräddade pannkakor? Sagt och gjort, jag letade snabbt upp en bunke och rörde ihop ingredienserna. Medan smöret smälte i stekpannan placerade jag ut bestick och en tallrik på bordet. Efter oräkneliga försök kunde jag nu få till så pass runda pannkakor att man såg att det faktiskt var pannkakor och inget annat. Jag stekte en hel hög med fina, gyllenbruna pannkakor som doftade gudomligt. Jag bodde nära skolan, det tog bara en kvart att promenera dit, men trots det slängde jag i mig maten utan att njuta så mycket som jag borde gjort. Jag kunde inte ljuga för mig själv, det fanns en anledning till varför jag spenderat lovets sista veckor med att träna, shoppa nya kläder och inbilla mig olika scenarier – som troligtvis aldrig skulle inträffa.  Anledningen var 1,75 lång och hade ett par blågröna ögon som sett in i mina, samma stund som tiden stannade. Just det, anledningen var Ulrik.

 

 

Jag funderade på att smsa Thilda, fråga om hon redan var på skolan, då jag hörde någon komma bakom mig. Jag snodde snabbt runt, och såg två killar komma gående åt mitt håll.

”Tjena, vad händer?” Frågade den ena. Han var lång, säkert över en och åttio, muskulöst byggd, mörkhårig och med en solbränna som fick mig att undra över hur många timmar han spenderat i solen. Hans kompis var något kortare, men han hade samma solbränna, kroppsbyggnad och hårfärg.

”Inte mycket”. Standard svar. ”Funderade på att smsa min kompis, jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen”, erkände jag, mest för att ha något att säga. Killen log snett mot mig.

”Vi tyckte att du såg lite vilsen ut. Vi ska till vårat klassrum, du kan följa med så kan vi visa vägen”. Jag tackade ja till erbjudandet, annars vet jag inte hur länge jag skulle irrat omkring på skolan. På väg genom korridoren förklarade killen, som hette Adam, att han och hans kompis Trevor gick andra året. De hade precis kommit hem från en månad i Australien, vilken förklarade brännan. Med allt vax de hade i håret gissade jag att de var surfare, i alla fall såg de ut precis så som jag föreställt mig att en riktig surfare skulle se ut. Adam och Trevor skämtade glatt och jag hoppades att vi skulle träffas igen.

 

I klassrummet fick vi en snabb introduktion, vi fick hälsa på varandra och dessutom fick vi våra nya scheman. Klasskompisarna var väldigt trevliga, och vi var tillsammans hela dagen. Alltså verkligen tillsammans, inte som en klass utan… som en stor grupp vänner. Trots all oro inför gymnasievalet visste jag att jag valt rätt.

 

 

Efter mötet i klassrummet och terminens första lektion var det dags för lunch. Jag hade inte fått en enda skymt av Ulrik idag, och mitt humör var inte det bästa. Att lunchen sedan var soppa gjorde mig inte direkt gladare.

”Jag går och köper någonting istället…” sa jag till mina nya kompisar. De erbjöd mig sällskap, men jag sa att det var okej ändå.

 

 

Det tog inte lång tid innan jag hittade ett litet café som låg avsides. Det fanns massor av godsaker att välja mellan, och medan jag stod där och funderade hörde jag en röst bakom mig.

”Svårt att bestämma dig? Jag kan rekommendera baguetterna, de är mina favoriter”. Jag snodde runt, och ögonblicket jag fantiserat om så mycket hade äntligen kommit.

”Du är väl hon som var med Thilda i våras?” frågade Ulrik. Att han mindes mig gjorde mig ganska förvånad, en bonus jag inte räknat med.

”Ja, det är jag. Du är väl killen som oftast går halvdagar i skolan på grund av sena uppträdanden dagen innan?” svarade jag i ett försök att skämta. Han skrattade till, och jag gick fram till disken för att beställa. Innan jag hunnit fram gick Ulrik förbi mig och ställde sig framför mig i kön.

”Jag bjuder, som en välkomstpresent typ. Om du har tid att stanna?”. Jag kunde inte tro mina öron. Så många gånger som jag inbillat mig det här i mitt huvud, så många gånger som jag tillrättavisat mig själv, tänkt att det aldrig kommer inträffa. Så står han här och bjuder mig på café. Första dagen.

”Två ost- och skinkbaguetter” sa han till kassörskan. ”För du är inte vegetarian eller så va?” frågade han, vänd mot mig igen. Jag skakade på huvudet, tackade och sa att jag skulle ta ett bord så länge.

”Jag brukar sitta där borta i hörnet, det brukar inte vara så mycket folk där.” Jag gick ditåt, hängde min jeansjacka över stolsryggen och slog mig ner på en stol. Jag hade haft rätt i morse, det här var en underbar dag.

 

 

---

 

Nästa kapitel beräknas komma 20/3 klockan 20:00

Februari, 2011

Jag gjorde ett försök till att få upp mobilen ur fickan, nog för att det var inne med tighta byxor men det var absurt. Efter en stunds lirkande fick jag i alla fall upp telefonen och med en blick på displayen konstaterade jag att jag kommit alldeles för tidigt.

Till skillnad från de flesta andra femton-åringar var jag nästan alltid ute i god tid, allt för ofta i väldigt god tid, som nu. Jag stod utanför Donner gymnasiet, det gymnasium jag eventuellt skulle börja på till hösten. Klockan var bara några minuter i tio, så det var över en halvtimme kvar tills jag skulle mötas upp utav skolans Studie- och yrkesvägledare. Som tur var gick Thilda, min granne för fram till ett år sedan, andra året här, så jag knappade bara snabbt in ett sms.

”Kan du möta mig? Kom 30 min för tidigt :(”

 

 

Fem minuter senare slogs dörren till byggnaden upp, och ut kom Thilda i höga pumps, tätt följd utav ytterligare tre tjejer i liknande klädsel. Efter en lång, efterlängtad kram blev jag presenterad som Linnéa - Thildas före detta granne och nära vän. Tjejerna blev också presenterade, men jag var så nervös att jag bara kunde minnas att en utav dem hette Iris, och det bara för att jag haft en katt med samma namn när jag var yngre.

Med Thildas arm över mina axlar tågade vi genom korridorerna på jakt efter lärarrummet. Nyfikna blickar granskade mig från topp till tå, fundersamma över vem jag var som fick hänga med Thilda. Jag gjorde några diskreta försök att snegla tillbaka i ögonvrån, men lyckades inte speciellt bra.

 

 

”Jag har lektion snart, så då får du klara dig själv”, sa Thilda, sekunden innan hon knackade på en dörr som ledde till SYV:ens kontor. Efter att ha fått klartecken öppnade hon dörren och föste in mig, och jag gick klumpigt fram till skrivbordet.

”Det är jag som är Linnéa, jag skulle vara med här idag…” började jag. Den blonda kvinnan vid skrivbordet log välkomnande mot mig, tog mig i hand och presenterade sig som Petra. Hon såg ut att vara mellan 30 och 40 år, men det verkade omöjligt att göra en mer exakt bedömning.

”Tyvärr var ju det här den enda dagen som passade, och ettorna har sovmorgon idag, så vi hade tänkt att du får vara med på tvåornas matte. Du verkar ju redan känna Thilda, så det är nog inga problem. Efter det har ettorna hunnit hit och då hade vi tänkt låta dig vara med på en engelska-timme tillsammans med dem. Låter det okej?” Jag nickade och följde efter när hon visade mig vägen till klassrummet. Trots att Thilda hunnit peka ut det mesta i skolan under de 30 minuter jag varit på plats, var jag tacksam över repetitionen Petra gav mig.

 

 

När vi stod utanför klassrummet där lektionen pågick kom nervositeten krypande, och jag räknade långsamt till tio i mitt huvud, tog några djupa andetag och försökte koncentrera mig på vad Petra berättade.

”… och så kan du komma till mig när lektionen är slut, så hinner vi prata lite innan nästa lektion börjar. Om du inte hittar kan Thilda eller någon annan säkert visa dig.” Innan hon avslutat meningen hade hon skjutit upp dörren, och minst tjugo par ögon vändes blixtsnabbt mot mig. Uppenbarligen visste klassen att jag skulle komma, om läraren eller Thilda berättat det visste jag inte, men jag behövde inte berätta varför jag skulle vara med. En tjej med långt, lockigt hår och glasögon på tredje raden vinkade frenetiskt med ena handen.

”Du kan sitta med mig!” Jag nickade mot Petra, det var lugnt, och satte mig hos tjejen som jag fick veta hette Gloria. Ovanliga namn de har här, tänkte jag. Nåja, man kan inte döma någon efter namnet. Gloria förklarade för mig vad de arbetade med, jag kände på mig att jag såg ut som ett stort frågetecken, för jag förstod verkligen ingenting. Med låg röst berättade hon om vilka lärare som var bra och hur eleverna var. En bänk på främsta raden stod tom, jag frågade nyfiket varför, eftersom alla andra bänkar var bemannade. Det var en sak om en bänk på bakre raden var tom, men en som stod längst fram borde väl någon sitta i?

”Ulrik sitter där”, fnissade hon. ”Han brukar vara ledig efter turnéer. Han kanske dyker upp senare, det är inget konstigt”. Jag nickade och låtsades att jag förstod, men i själva verket undrade jag över vad det var för människa som hade ledigt så ofta efter så många konserter att det klassades som normalt beteende. Själv besökte jag inte mer än tre, max fyra, konserter på ett år, men det är väl olika, resonerade jag.

 

 

När plågsamma nittio minuter passerat fick vi äntligen plocka ihop. Gloria hade gjort ett par misslyckade försök med att lära mig kapitlet hon arbetade med, men gav upp. Jag är ganska värdelös på matte. Gloria undrade om jag ville vara med på ytterligare en lektion när jag varit på engelskan, men jag sa att jag var tvungen att sticka.

”Åh… Det var roligt att träffa dig i alla fall Linnéa!” Jag höll med, Gloria var trevlig. Jag gick för att leta upp Petra och log för mig själv, nöjd med att jag fått en ny vän. Jag trivdes redan på skolan, lärarna var hjälpsamma och eleverna var inte alls så hemska som jag föreställt mig, matte var inte mitt favoritämne men det var ju obligatoriskt så jag fick bita ihop helt enkelt.

 

 

Engelskan var mycket mer uthärdlig och tiden flög förbi, och när timmen gått hade jag goda tankar om alla ettorna. Thildas klass kom förbi i korridoren precis när jag var på väg ut, så jag stannade upp för att säga hejdå.

”Du missade visst någon när du var med i morse”, började Thilda. Jag såg misstänksamt på henne, hade jag missat någon? Vadå missat? Vem då?

”Det här är Ulrik”, flinade hon, och en blond kille som med en gitarr på axeln log snett mot mig. Det här var inte sant. Jag kände hur jag chockad gapade som ett fån, men jag kunde inte tänka på det nu. Jag hade varit helt inställd på att Ulrik var en vanlig musikgalen kille som åkte på konserter – inte att han skulle vara den som spelade.

 

---