I förra kapitlet:

Plötsligt lutade hon sitt huvud mot mitt bröst, jag försökte se ifall hon vaknat men det hade hon inte. En suck av lättnad slank ur mig. Trots det gjorde det ont i mig att se henne såhär, så förstörd som hon var igår. Det var verkligen inte vad jag trott skulle hända, upprepade jag för mig själv för säkert hundrade gången på bara några timmar. Det vibrerade till och jag smög försiktigt ned handen i fickan och fiskade upp mobilen.

"Har du fixat bruden?" Irriterat låste jag mobilen igen utan att svara. Idiot. Istället la jag armen om Linnéa och somnade med henne i min famn. 

Jag vaknade med en hemsk huvudvärk och ont i ryggen. Först kändes allt främmande. Rummet, möblerna, min kropp, vad som hänt… allt. Sedan slogs minnena emot mig. Trots att scenen i Ulriks studio spelades upp gång på gång i mitt huvud så kunde jag inte placera vad som hänt. Vad hade han gjort med mig? Vart var jag? Jag kände efter i fickorna men självklart var inte min mobil kvar. Det var mörkt i rummet, jag hade ingen aning om vad klockan var och det fanns inte heller några fönster som kunde ge mig någon ledtråd. En ljusstrimma syntes längs golvet och jag gick genast fram till dörren.  Öppen. Förvånad över att dörren inte var låst smet jag snabbt ut ur rummet.

Jag befann mig i en lång korridor kantad med mängder av nya dörrar. Fan också, vart skulle jag ta vägen?

”Hallå där!” Jag vände mig snabbt om och fick se en stor man komma gåendes emot mig. Skrämd började jag springa åt det motsatta hållet bara för att höra mannen börja springa bakom mig. Korridoren vek av åt höger men när jag kommit runt hörnet sträckte ännu en korridor ut sig. Jag slutade inte springa. Innan jag hann reagera öppnades en dörr framför mig och ytterligare en man kom ut med ett förvånat uttryck i ansiktet. Trots sin tillfälliga förvirring lyckades han greppa tag i min arm. Jag var fast.

”Vad gör du här? Det är bara personalen och artisterna som får vistas backstage!” fräste den första mannen som nu hunnit ikapp mig. Ett plastkort hängde ned från en rem i hans byxor. Säkerhetsvakt. Det var ingenting som gjorde mig klarare i huvudet direkt.

”Jag är med Ulrik”. En ren chansning.  Jag visste inte ens om han var här.

”Den har man aldrig hört förr. ANDERS!” Det sista sa han i en sorts walkie talkie som satt fast i hans skärp. Sedan bar det iväg igen.

Några minuter senare var jag på fri fot igen. Eller ja, jag var med Anders. Han var tydligen någon sorts manager. Han var inte direkt min favorit, men jag ville ändå inte ställa till med problem för honom. Han hade trots allt räddat mig från vakten. Medan Anders satt och kollade i några papper satt jag och rullade tummarna. Då och då sneglade Anders på mig i smyg, som för att kontrollera att jag satt kvar.

”Vad är klockan?” vågade jag mig på att fråga en stund senare.

”Kvart i nio. Ulrik borde vara klar snart. Du har sovit länge”, svarade Anders. Klockan nio… Vara klar…? Menade han verkligen att jag sovit i ett dygn? Det betydde att jag var i Stockholm nu. Det gav svar på en fråga, men tyvärr ledde svaret bara till nya komplikationer.Jag oroade mig för skolan och för mamma. För Trevor och för Tanya. Borde jag fly när jag får chansen eller är det säkrare att vänta och se vad som händer? Det var riskfyllt att stanna, men samtidigt hade ingen skadat mig än. Så länge det var fullt med folk omkring mig borde jag vara säker. Att lifta från Stockholm till Göteborg var ingenting som lockade, men det var mitt enda alternativ ifall jag inte skulle stanna. Jag suckade högt. Lika bra att göra det bekvämt för sig, tänkte jag och fixade till kuddarna i soffan bakom mig. Då öppnades dörren och Ulrik kom in.

”Anders, kan du lämna oss ensamma en stund?”. Det var ingen fråga. Ulrik spände ögonen i mig och jag satt blickstilla tills vi var ensamma i rummet. Jag visste inte riktigt om jag skulle vara arg eller rädd, så jag satt bara spänt och väntade på vad som skulle hända. Ulrik hängde av sig gitarren och kom fram till mig.

”Kom inte närmare”, väste jag mellan tänderna. Rösten darrade till och jag lät inte alls så övertygande som jag hoppats. Ingen reaktion. ”Jag skriker”. Han visste att jag ljög. Ulrik slog sig lugnt ned i fåtöljen mittemot soffan och sköt den framåt under sig tills han stängt in mig mellan honom.

”Vi måste prata”. Jag kröp upp i soffan och försökte göra mig så liten som möjligt, livrädd för vad som skulle ske när vi var ensamma. Ulrik fattade ett fast tag kring mina handleder och försökte dra mig till sig och jag greps av ännu mer panik. Jag gjorde mitt bästa för att slingra mig ur hans grepp men förgäves. Istället för att han skulle släppa mig la han sitt ben över mina lår och låste fast mig helt. Det gjorde ont i kroppen och jag slutade göra motstånd. Tårarna började sakta rulla ned för mina kinder när smärtan avtog. Hur kunde det bli såhär?

Ur Ulriks perspektiv:

Jag ville inte att hon skulle gråta. Jag ville bara att hon skulle sluta göra motstånd. Det vibrerade till i fickan men jag tänkte inte ta upp mobilen, jag visste ändå vem det var ifrån och vad det stod. Nej jag har inte ”fixat bruden” än. Sorgsen mötte jag Linnéas rödgråtna ögon. Hon var rädd för mig. 

I nästa kapitel är Linnéa fortfarande ensam med Ulrik. Vad kommer hända tror ni? Förföljaren hade verkat otäck... Gillar ni att läsa om Linnéa eller Ulrik mest?