I förra kapitlet:

”Jag kunde absolut inte backa, jag var tvungen att komma ut härifrån. Utan att jag märkt det hade Ulrik närmat sig. Det var bara någon meter mellan oss nu, jag var instängd i ett hörn. Jag gjorde ett utfall och försökte springa mot dörren, men självklart fångade Ulrik mig och jag gav upp. Tårarna rann långsamt längs mina kinder när Ulrik låste fast mig i sitt grepp och baxade iväg mig till den lilla soffan som stod i hörnet av rummet. Sen blev allting svart.”

Ur Ulriks perspektiv.

Jag var förvirrad. Vad hade hänt egentligen? Vad hade jag gjort fel? Linnéa låg medvetslös i soffan och här satt jag. Ingenting gick enligt planerna. Hon var ju tvungen att vara vaken. Jag suckade och gick ut med mackorna till köket, ställde in dem i kylskåpet. Klockan närmade sig halv elva. Jag gick fram till Linnéa och grävde i hennes byxfickor efter hennes mobil. Som tur var hade hon inget lås, utan jag kom in i den direkt. Snabbt letade jag fram hennes mammas nummer och ringde. En kvinna svarade efter bara några signaler.

”Linnéa, vart är du?!” fräste hon ilsket. Fan också, varför skulle allt krångla så?

”Det är inte Linnéa” började jag lugnt och kvinnan i andra änden tystnade. ”Jag heter Ulrik och är kompis med Linnéa, vi träffades på Ica och hon följde med mig till studion. Det tog längre tid än väntat och hon har somnat i soffan här” berättade jag.

”Åh… Ska jag komma och hämta henne?” frågade hennes mamma. Förvirringen hördes lång väg, uppenbarligen hade Linnéa inte berättat om mig. Ska jag vara ärlig gjorde det mig lite ledsen.

”Nej nej, det går bra att hon stannar här. Det finns ett problem däremot, jag ska till Stockholm imorgon och jag skulle vilja be om en tjänst. Linnéa var lite… konstig, jag tror hon behöver någon att prata med. Jag vill inte bara lämna henne här när jag tror att hon behöver mig…”…

”Vad har nu flugit i dig?” Utbrast Anders, min manager. Jag flinade medan jag kom bärandes på Linnéa. Försiktigt placerade jag henne i turnébussen, inget strul.

”Jaså, det här var anledningen till varför vi skulle åka tillbaka till Göteborg och blir tvingade att åka vid fyra på morgonen för att hinna fram i tid” muttrade han. Anders är mer utav en kvällsmänniska, om man säger så.

”Äsch lägg av, det är bara en kompis” försvarade jag mig. Jag behövde genomföra det här i lugn och ro och så snart som möjligt. Att ta med henne var mitt enda val.

”Du har inte haft med dig någon ’kompis’ tidigare” påpekade Anders men jag himlade bara med ögonen som svar. Klockan var, precis som han nämnt, fyra på morgonen och jag var dödstrött. Linnéa var fortfarande inte vid medvetandet och jag hade hunnit fundera mycket på vad som skulle hända när hon vaknade. Vad skulle hända om hon inte vaknade fören jag var uppe på scen? Jag var tvungen att vara där när hon vaknade. Ensam.

Efter fyra timmar på vägarna stannade vi och tankade. Jag sprang in och köpte en baguette till mig och en stor kaffe. Omtänksam som jag är letade jag efter någonting att ge Linnéa ifall hon vaknade, men det bästa jag kunde hitta var baguetterna så jag köpte en till henne också. När alla handlat och utfört sina behov var vi på vägarna igen. Jag satt ensam längst bak i bussen med Linnéa, rädd för att hon skulle vakna av att höra de andras röster. Rädd för att de isåfall skulle förstöra för mig. Plötsligt lutade hon sitt huvud mot mitt bröst, jag försökte se ifall hon vaknat men det hade hon inte. En suck av lättnad slank ur mig. Trots det gjorde det ont i mig att se henne såhär, så förstörd som hon var igår. Det var verkligen inte vad jag trott skulle hända, upprepade jag för mig själv för säkert hundrade gången på bara några timmar. Det vibrerade till och jag smög försiktigt ned handen i fickan och fiskade upp mobilen.

"Har du fixat bruden?" Irriterat låste jag mobilen igen utan att svara. Idiot. Istället la jag armen om Linnéa och somnade med henne i min famn.