I förra kapitlet:

”Gillar du min mössa?” flinade Ulrik som kom tillbaka från köket med ett berg av smörgåsar. Jag var nära ett genombrott i mina tankegångar och tittade varken på honom eller svarade på frågan. Ulrik närmade sig stillsamt bakifrån när jag plötsligt stelnade till. Senast jag såg mössan var i lördags. I affären. Mössan som jag hållit i mina händer föll till golvet när jag vände mig om, och stod ansikte mot ansikte med min förföljare. 

Paniken växte inom mig och rädslan speglades i mina ögon. Jag var nära till tårar men var alldeles för rädd för att gråta. Istället tittade jag på Ulrik som ställt ned brickan med smörgåsar. I handen som varit under brickan skymtade en kniv. Jag ryggade bakåt samtidigt som tusen bilder fladdrade förbi framför mina ögon. Bilder från alla gånger vi umgåtts, hur mycket jag tyckt om det och nu… nu stod han här framför mig och redo att… göra vad? Det ville jag helst inte ta reda på. Ulrik stod tyst och betraktade mig. Snabbt såg jag mig omkring i rummet för att hitta någonting att försvara mig med. Någonting som helst skulle vara lika effektivt som hans kniv. Det bästa jag kunde hitta var trumstockarna som låg på golvet, så jag tog en i varje hand. Bättre än inget. Jag bet mig i insidan av kinden för att hindra underläppen att darra men jag misstänkte att hela jag darrade.

”Vad är…” började Ulrik men längre hann han inte.

”Lägg ner kniven!” avbröt jag. Han höjde förvånat på ena ögonbrynet, men mig lurade han inte. ”Lägg ner den!” skrek jag och blev nästan skrämd av min egen röst. Jag lät helt galen. Knogarna vitnade av mitt hårda grepp om trumstockarna och jag försökte avgöra vad jag skulle göra. Jag kunde springa, men risken var stor att han skulle komma ikapp mig. Jag kunde slåss, men risken var stor att han skulle vinna. Jag kunde absolut inte backa, jag var tvungen att komma ut härifrån. Utan att jag märkt det hade Ulrik närmat sig. Det var bara någon meter mellan oss nu, jag var instängd i ett hörn. Jag gjorde ett utfall och försökte springa mot dörren, men självklart fångade Ulrik mig och jag gav upp. Tårarna rann långsamt längs mina kinder när Ulrik låste fast mig i sitt grepp och baxade iväg mig till den lilla soffan som stod i hörnet av rummet. Sen blev allting svart. 

I nästa kapitel kommer fortsättningen! Mer än så vill jag inte avslöja, hehe. Ber om ursäkt för att det här blev så kort, men det är bara för att nästa kapitel kommer komma ut imorgon! Kommentera gärna kapitlen eller berätta vad ni tror kommer hända!