Februari, 2011

Jag gjorde ett försök till att få upp mobilen ur fickan, nog för att det var inne med tighta byxor men det var absurt. Efter en stunds lirkande fick jag i alla fall upp telefonen och med en blick på displayen konstaterade jag att jag kommit alldeles för tidigt.

Till skillnad från de flesta andra femton-åringar var jag nästan alltid ute i god tid, allt för ofta i väldigt god tid, som nu. Jag stod utanför Donner gymnasiet, det gymnasium jag eventuellt skulle börja på till hösten. Klockan var bara några minuter i tio, så det var över en halvtimme kvar tills jag skulle mötas upp utav skolans Studie- och yrkesvägledare. Som tur var gick Thilda, min granne för fram till ett år sedan, andra året här, så jag knappade bara snabbt in ett sms.

”Kan du möta mig? Kom 30 min för tidigt :(”

Fem minuter senare slogs dörren till byggnaden upp, och ut kom Thilda i höga pumps, tätt följd utav ytterligare tre tjejer i liknande klädsel. Efter en lång, efterlängtad kram blev jag presenterad som Linnéa - Thildas före detta granne och nära vän. Tjejerna blev också presenterade, men jag var så nervös att jag bara kunde minnas att en utav dem hette Iris, och det bara för att jag haft en katt med samma namn när jag var yngre.

Med Thildas arm över mina axlar tågade vi genom korridorerna på jakt efter lärarrummet. Nyfikna blickar granskade mig från topp till tå, fundersamma över vem jag var som fick hänga med Thilda. Jag gjorde några diskreta försök att snegla tillbaka i ögonvrån, men lyckades inte speciellt bra.

”Jag har lektion snart, så då får du klara dig själv”, sa Thilda, sekunden innan hon knackade på en dörr som ledde till SYV:ens kontor. Efter att ha fått klartecken öppnade hon dörren och föste in mig, och jag gick klumpigt fram till skrivbordet.

”Det är jag som är Linnéa, jag skulle vara med här idag…” började jag. Den blonda kvinnan vid skrivbordet log välkomnande mot mig, tog mig i hand och presenterade sig som Petra. Hon såg ut att vara mellan 30 och 40 år, men det verkade omöjligt att göra en mer exakt bedömning.

”Tyvärr var ju det här den enda dagen som passade, och ettorna har sovmorgon idag, så vi hade tänkt att du får vara med på tvåornas matte. Du verkar ju redan känna Thilda, så det är nog inga problem. Efter det har ettorna hunnit hit och då hade vi tänkt låta dig vara med på en engelska-timme tillsammans med dem. Låter det okej?” Jag nickade och följde efter när hon visade mig vägen till klassrummet. Trots att Thilda hunnit peka ut det mesta i skolan under de 30 minuter jag varit på plats, var jag tacksam över repetitionen Petra gav mig.

När vi stod utanför klassrummet där lektionen pågick kom nervositeten krypande, och jag räknade långsamt till tio i mitt huvud, tog några djupa andetag och försökte koncentrera mig på vad Petra berättade.

”… och så kan du komma till mig när lektionen är slut, så hinner vi prata lite innan nästa lektion börjar. Om du inte hittar kan Thilda eller någon annan säkert visa dig.” Innan hon avslutat meningen hade hon skjutit upp dörren, och minst tjugo par ögon vändes blixtsnabbt mot mig. Uppenbarligen visste klassen att jag skulle komma, om läraren eller Thilda berättat det visste jag inte, men jag behövde inte berätta varför jag skulle vara med. En tjej med långt, lockigt hår och glasögon på tredje raden vinkade frenetiskt med ena handen.

”Du kan sitta med mig!” Jag nickade mot Petra, det var lugnt, och satte mig hos tjejen som jag fick veta hette Gloria. Ovanliga namn de har här, tänkte jag. Nåja, man kan inte döma någon efter namnet. Gloria förklarade för mig vad de arbetade med, jag kände på mig att jag såg ut som ett stort frågetecken, för jag förstod verkligen ingenting. Med låg röst berättade hon om vilka lärare som var bra och hur eleverna var. En bänk på främsta raden stod tom, jag frågade nyfiket varför, eftersom alla andra bänkar var bemannade. Det var en sak om en bänk på bakre raden var tom, men en som stod längst fram borde väl någon sitta i?

”Ulrik sitter där”, fnissade hon. ”Han brukar vara ledig efter turnéer. Han kanske dyker upp senare, det är inget konstigt”. Jag nickade och låtsades att jag förstod, men i själva verket undrade jag över vad det var för människa som hade ledigt så ofta efter så många konserter att det klassades som normalt beteende. Själv besökte jag inte mer än tre, max fyra, konserter på ett år, men det är väl olika, resonerade jag.

När plågsamma nittio minuter passerat fick vi äntligen plocka ihop. Gloria hade gjort ett par misslyckade försök med att lära mig kapitlet hon arbetade med, men gav upp. Jag är ganska värdelös på matte. Gloria undrade om jag ville vara med på ytterligare en lektion när jag varit på engelskan, men jag sa att jag var tvungen att sticka.

”Åh… Det var roligt att träffa dig i alla fall Linnéa!” Jag höll med, Gloria var trevlig. Jag gick för att leta upp Petra och log för mig själv, nöjd med att jag fått en ny vän. Jag trivdes redan på skolan, lärarna var hjälpsamma och eleverna var inte alls så hemska som jag föreställt mig, matte var inte mitt favoritämne men det var ju obligatoriskt så jag fick bita ihop helt enkelt.

Engelskan var mycket mer uthärdlig och tiden flög förbi, och när timmen gått hade jag goda tankar om alla ettorna. Thildas klass kom förbi i korridoren precis när jag var på väg ut, så jag stannade upp för att säga hejdå.

”Du missade visst någon när du var med i morse”, började Thilda. Jag såg misstänksamt på henne, hade jag missat någon? Vadå missat? Vem då?

”Det här är Ulrik”, flinade hon, och en blond kille som med en gitarr på axeln log snett mot mig. Det här var inte sant. Jag kände hur jag chockad gapade som ett fån, men jag kunde inte tänka på det nu. Jag hade varit helt inställd på att Ulrik var en vanlig musikgalen kille som åkte på konserter – inte att han skulle vara den som spelade.