I förra kapitlet:

”Jag tycker om dig, du är cool :D <3” Jag kände hur glädjen spred sig i kroppen när jag försökte komma på ett svar.

”Jag tycker om dig också. Du är lätt att prata med :) <3” Jag la ifrån mig mobilen, och det dröjde inte länge förens jag somnade.

Bildkälla, bildkälla, bildkälla

“I will die someday, but right now it feels quite far away

I will die someday, let’s hope it’s not today”

Mobilen väckte mig som vanligt, men idag var jag faktiskt inte sur över att behöva gå upp för att gå till skolan. Jag snoozade inte utan steg upp direkt och gick in i badrummet. Trots att jag gått upp tidigare än vanligt betydde det inte att jag var pigg - jag var i själva verket väldigt trött – så jag gick in i duschen och lät de kalla strålarna skölja över mig kropp.

Pigg och förväntansfull stod jag och såg ut genom köksfönstret som vätte mot gatan, så att jag skulle se när Trevor kom. Jag sneglade på klockan, han skulle vara här om fem minuter. Rastlös som jag var satte jag på mig mina Converse, tog min väska och gick ut. I byxfickan hittade jag nyckeln som jag satte i låset och genom att trycka ner handtaget kontrollerade jag att dörren var låst.

”God morgon! Tänkte du sticka utan mig eller?” flinade Trevor när han kom gåendes längs gatan. Jag flinade tillbaka, jag var bara ute i god tid för att hinna suga i mig så mycket D-vitamin som möjligt. Snart var det höst.

”Skejtar du?” frågade Trevor när vi kommit en bit på vägen. Jag skrattade till.

”Skämtar du eller? Jag skulle ramla innan jag ens fått upp båda fötterna på brädan”. Det var tyst en stund, det såg ut som om han funderade över vad han skulle säga.

”Vill du kunna åka? Jag kan lära dig om du vill” sa han sedan. Ska jag vara ärlig var det inte vad jag väntat mig. Jag hade ingen aning om att han skejtade, vi hade i och för sig bara pratat i en dag, men han verkade inte vara den typen. Fast, hur var man om man skejtade egentligen?

”Tja, varför inte?” svarade jag, nöjd med tanken. ”Det vore kul att lära sig något nytt”. Trevor log och öppnade munnen för att svara något, men då blev vi avbrutna.

”Vad snackar ni om då?” hojtade Adam glatt. Han började gå mellan oss med en arm på var axel.

”Trevor har lovat att lära mig skejta” svarade jag och rodnade. Adam skrockade, ”även om jag aldrig sett dig skejta… så vill jag gärna se dig göra det”.

”Ey! Jag är inte så klumpig!” utbrast jag och boxade till honom på armen, men han blinkade bara retsamt med ena ögat mot mig. Vi skiljdes åt för ännu en skoldag.

Dagen flöt på utan att något speciellt hände. Jag lärde känna mina nya klasskompisar lite mer, och vi bestämde att vi skulle hitta på någonting tillsammans i helgen. Tyvärr var det bara onsdag, helgen kändes väldigt långt bort. Jag undvek mitt nya café ifall Ulrik skulle vara där, jag ville inte att han skulle tro att jag förföljde honom. Dessutom hade han berättat att han tyckte om att sitta där – ensam. Jag ville inte förstöra något.

När det blev dags för lunch följde jag helt enkelt med min klass, slevade upp makaronerna på min tallrik tillsammans med ett lass köttbullar, innan jag satte mig kring bordet och började äta.

”Så… i helgen…” började Viktor, en kille i klassen, säga mellan tuggorna. ”Vad ska vi hitta på?” Alla kring bordet tystnade och försökte komma på någon briljant idé. Vi var fem stycken - jag, Viktor, Robin, Linus och Tanya.

”Tja, vi kan inte vara hemma hos mig i alla fall” svarade Tanya, och alla andra stämde in.

”Vad sägs om en heldag på Liseberg?” föreslog jag. Jag älskade karuseller och hade aldrig varit speciellt rädd för någonting sådant. Jakande svar kom ifrån de andra, utom ifrån Viktor.

”Hm… kan vi ta det söndag då? Jag kan bara halva dagen annars, och min ekonomi är inte tillräckligt bra för att betala för en hel dag och ändå bara vara där en halv” flinade han. Jag skrattade och instämde, det borde vara mindre kö en söndag dessutom. Det slutade med att vi bestämde oss för att ta bussen in på söndag morgon, och sedan åka tillbaka vid nio-tiden. Alla pratade upphetsat på om helgens planer, och så mycket mer hände inte den dagen. Inte mer än att jag längtade oerhört mycket efter Ulrik, men jag fick inte se så mycket som en skymt av honom. Nåja, man kan ju inte få allt man vill. Men snart var det helg.