I förra kapitlet:

När skrattanfallet lagt sig och de kunde andas igen fick de varsin ilsken blick från mig, det var dumt att berätta, nu skulle de säkert reta mig för det resten av dagen. Bussen saktade ner och jag började släppa tankarna på alla pikar jag skulle få och började slappna av, för nu klev Ulrik på. Alla stirrade förbluffat på killen som klev in i bussen.

Bildkälla, bildkälla, bildkälla

”Jo, ni vet att jag sa att jag skulle ta med en kompis…” började jag.

”Är det din kompis?” väste Tanya mellan tänderna.

”Ehm… ” började jag. ”Gillar ni inte honom? Eller jag menar… Var det dumt?” Jag försökte att inte visa hur sårad jag blev, men det lyckades uppenbarligen inte så bra.

”Gillar?” väste Tanya. ”Det här är helgalet. Hur lyckades du få med dig honom? Det här är så pinsamt. Jag kommer göra bort mig för resten av livet!” Jag stirrade chockat på henne.

”Så du är inte arg?” frågade jag försiktigt. Plötsligt slappnade Tanya av och tittade förvånat på mig.

”Arg? På dig? Jag ä l s k a r dig!” bokstaverade hon. Jag andades lättad ut igen, och knuffade lätt till killarna bakom mig att skärpa sig. De slutade genast att stirra och började generat pladdra på om vem som skulle våga åka vad.

”Tjena” log Ulrik och satte sig i ett utav de tomma sätena på andra sidan gången. Alla hälsade nervöst tillbaka. ”Hur är det nu då, vågar ni åka någonting?” flinade han. Tystnaden bröts tvärt när alla ivrigt berättade om hur modiga de var och skröt över vad de brukade åka och vad de skulle åka. Jag betraktade diskret Ulrik som försökte lyssna på alla samtidigt.

”Vi kan väl börja med Flumeride?” föreslog Linus. ”Det är så fint väder så vi kommer ändå torka direkt” tillade han retsamt. Alla var med på förslaget och tack vare den korta väntetiden var vi redan fem minuter senare på väg upp för den första backen. Jag satt längst fram i min båt, med Viktor bakom mig och Ulrik längst bak. Linus, Robin och Tanya åkte tillsammans i den andra stocken.

”Ska vi slå vad om att du blir blötast Linnéa?” retades Viktor när vi närmade oss första backen. Jag gick ivrigt med på förslaget, jag var ganska liten så i hemlighet hade jag tänkt ducka och på så vis låta Viktor få allt vatten över sig.

”Förloraren bjuder på hamburgare!” skrek jag högt för att överrösta ljudet från vattnet. Jag kände hur jag blev mer och mer upphetsad, nu kom första backen.

”Deal!” ropade Viktor och gjorde sig beredd att gömma sig bakom mig. Konstigt nog blev ingen speciellt blöt i den första backen, men i den andra var vi inte ens i närheten av att bli torra. Både Viktor och jag klarade oss galant. Ulrik däremot fick allt vatten på sig, och skrattande med vattnet droppande från kläderna klev han ur stocken tillsammans med oss och vi bestämde oss för att åka någonting med fart i, så att han kunde torka.

När det äntligen blev dags för lunch hade vi åkt konstant och humören var i topp. Det finns en restaurang mitt i Liseberg där de säljer hamburgare, och dit gick vi.

”Vi tar ett bord om ni beställer!” sa Ulrik, ingen protesterade. Han ryckte tag i mig och tillsammans gick vi mot ett ledigt bord som hade tillräckligt med lediga platser. Jag var inte direkt uppmärksam, men jag kan svära på att Tanya blinkade menande mot mig.

”Jag är glad att vi kunde träffas nu”, sa Ulrik enkelt. Jag log.

”Jag också”. Jag var glad över att vi kände samma sak, att han faktiskt såg mig som sin vän.

”Jag kommer sticka imorgon och vara borta i två veckor nämligen” fortsatte han. Jag bara gapade och glädjen jag tidigare känt var som bortblåst.

”Vä-vänta va?” stammade jag. Drev han med mig?