22:00:00
Att ta sig vatten över öronen
I förra kapitlet:
När skrattanfallet lagt sig och de kunde andas igen fick de varsin ilsken blick från mig, det var dumt att berätta, nu skulle de säkert reta mig för det resten av dagen. Bussen saktade ner och jag började släppa tankarna på alla pikar jag skulle få och började slappna av, för nu klev Ulrik på. Alla stirrade förbluffat på killen som klev in i bussen.
Bildkälla, bildkälla, bildkälla
”Jo, ni vet att jag sa att jag skulle ta med en kompis…” började jag.
”Är det din kompis?” väste Tanya mellan tänderna.
”Ehm… ” började jag. ”Gillar ni inte honom? Eller jag menar… Var det dumt?” Jag försökte att inte visa hur sårad jag blev, men det lyckades uppenbarligen inte så bra.
”Gillar?” väste Tanya. ”Det här är helgalet. Hur lyckades du få med dig honom? Det här är så pinsamt. Jag kommer göra bort mig för resten av livet!” Jag stirrade chockat på henne.
”Så du är inte arg?” frågade jag försiktigt. Plötsligt slappnade Tanya av och tittade förvånat på mig.
”Arg? På dig? Jag ä l s k a r dig!” bokstaverade hon. Jag andades lättad ut igen, och knuffade lätt till killarna bakom mig att skärpa sig. De slutade genast att stirra och började generat pladdra på om vem som skulle våga åka vad.
”Tjena” log Ulrik och satte sig i ett utav de tomma sätena på andra sidan gången. Alla hälsade nervöst tillbaka. ”Hur är det nu då, vågar ni åka någonting?” flinade han. Tystnaden bröts tvärt när alla ivrigt berättade om hur modiga de var och skröt över vad de brukade åka och vad de skulle åka. Jag betraktade diskret Ulrik som försökte lyssna på alla samtidigt.
”Vi kan väl börja med Flumeride?” föreslog Linus. ”Det är så fint väder så vi kommer ändå torka direkt” tillade han retsamt. Alla var med på förslaget och tack vare den korta väntetiden var vi redan fem minuter senare på väg upp för den första backen. Jag satt längst fram i min båt, med Viktor bakom mig och Ulrik längst bak. Linus, Robin och Tanya åkte tillsammans i den andra stocken.
”Ska vi slå vad om att du blir blötast Linnéa?” retades Viktor när vi närmade oss första backen. Jag gick ivrigt med på förslaget, jag var ganska liten så i hemlighet hade jag tänkt ducka och på så vis låta Viktor få allt vatten över sig.
”Förloraren bjuder på hamburgare!” skrek jag högt för att överrösta ljudet från vattnet. Jag kände hur jag blev mer och mer upphetsad, nu kom första backen.
”Deal!” ropade Viktor och gjorde sig beredd att gömma sig bakom mig. Konstigt nog blev ingen speciellt blöt i den första backen, men i den andra var vi inte ens i närheten av att bli torra. Både Viktor och jag klarade oss galant. Ulrik däremot fick allt vatten på sig, och skrattande med vattnet droppande från kläderna klev han ur stocken tillsammans med oss och vi bestämde oss för att åka någonting med fart i, så att han kunde torka.
När det äntligen blev dags för lunch hade vi åkt konstant och humören var i topp. Det finns en restaurang mitt i Liseberg där de säljer hamburgare, och dit gick vi.
”Vi tar ett bord om ni beställer!” sa Ulrik, ingen protesterade. Han ryckte tag i mig och tillsammans gick vi mot ett ledigt bord som hade tillräckligt med lediga platser. Jag var inte direkt uppmärksam, men jag kan svära på att Tanya blinkade menande mot mig.
”Jag är glad att vi kunde träffas nu”, sa Ulrik enkelt. Jag log.
”Jag också”. Jag var glad över att vi kände samma sak, att han faktiskt såg mig som sin vän.
”Jag kommer sticka imorgon och vara borta i två veckor nämligen” fortsatte han. Jag bara gapade och glädjen jag tidigare känt var som bortblåst.
”Vä-vänta va?” stammade jag. Drev han med mig?
18:00:00
Byggnationer är inte alltid så bra
I förra kapitlet:
”Nej nej, jag är inte så kräsen” sa han med ett skratt. ”Tack”. Mitt ansikte började återta sin normala färg och jag betraktade under tystnad när han åt upp det som var kvar utav bakverket.
”Så…” mumlade han mellan tuggorna. ”I helgen. Lust att hitta på något?”
Bildkälla, bildkälla, bildkälla.
Efter att ha berättat om heldagen på Liseberg som var inplanerad var jag säker på att Ulrik inte var sugen på en dejt, utan bara ha lite kul. Det tog inte lång tid att bestämma att han skulle följa med oss och jag var överlycklig.
Jag tillbringade hela lördagen med att fixa i ordning mig, det var en kropp som skulle peelas, ben som skulle rakas, naglar som skulle slipas och poleras, ögonbryn som skulle plockas, porer som skulle rengöras, hår som skulle inpackas och hud som skulle återfuktas. Det var verkligen inte lätt att vara tjej.
När jag vaknade tidigt på söndagsmorgonen gick jag upp och började med en omelett. Omeletter, äggröror och allt annat som innehöll en stor mängd ägg var något jag älskade, och just idag serverades omelett med keso, invirad i ett tjockt lager entusiasm. Den förväntansfulle kocken, det vill säga jag, hade snart ätit upp delikatessmåltiden (samt ca en halv flaska kanel) och tillbringade nästa timme med att sminka mig, klä på mig och fixa håret. Nöjd granskade jag mig själv i spegeln, slängde en blick på klockan och rusade ner för trappan. Det tog vanligtvis en kvart att gå till skolan, tio minuter att gå till busshållsplatsen. Bussen skulle gå om prick tio minuter.
Det första hindret upptäckte jag redan i hallen, när jag insåg att jag som vanligt inte knutit upp skosnörena till mina Converse, utan – precis som vanligt – fick försöka reda ut trasslet här. Självklart var det inte nog med det. När jag skulle låsa dörren insåg jag att mina dörrnycklar inte hängde där de brukade, och jag sprang med skorna på tillbaka till mitt rum, kollade skolväskan, kollade byxfickorna. Ingen panik, sa jag till mig själv. Bussen går om åtta minuter, det hinner du. Vart fan var nycklarna?! Plötsligt kom jag på att reservnyckeln låg i en kruka på framsidan och jag sprang snabbt ut igen och låste dörren efter mig.
Sju minuter kvar. I andra korsningen fick jag lov att stanna, var det ens möjligt att det åkte såhär många bilar halv åtta på morgonen i just den här korsningen en söndag? Tydligen. Jag sneglade försiktigt på klockan, rädd för att se vad den var. Bussen gick om två minuter. Äntligen slog trafikljuset om till gult, sen grönt. Jag sprang över gatan, vidare längs trottoaren, men något – eller någon – ville visst inte att jag skulle hinna i tid idag. Detta var tacken för att man varit tidspessimist hela livet. När jag rundade hörnet insåg jag nämligen att vägen var avspärrad. Det kunde bara vara jag som hade sådan otur.
Byggarbetet var redan i full gång, de hade grävt upp ett stort hål i marken och det var maskiner och arbetare överallt. Nu hade jag två val, jag kunde vända om och ta en annan väg, och en annan buss, eller strunta i avspärrningarna och klättra igenom kaoset. Jag gjorde en snabb bedömning, om jag lyckades hoppa över bommen borde jag klara att tränga mig förbi pelaren. Om jag inte blev överkörd först. Det fanns ingen mer tid att fundera på.
”Är du galen?! Obehöriga får under inga omständigheter vistas på avspärrat område!” Jag hade inte tid att se vem som ropat utan jag bara fortsatte springa. En minut kvar, intalade jag mig, busshållplatsen är i nästa kurva. Utan förvarning vände en grävskopa ut framför mig och gjorde en tvärnit, men jag visste att jag skulle hinna om jag fortsatte springa.
”Vänta bara en minut till” hörde jag Tanya säga till någon, troligtvis busschauffören.
”Jag är här!” flämtade jag, utmattad efter språngmarschen. Jag fick en sur blick av chauffören när jag steg på, men jag ignorerade den. Alla satt längst bak, och när jag satte mig ner möttes jag utav tre flinande ansikten.
”Varför är du så sen?” frågade Viktor, alltid lika trevlig.
”Vi trodde inte du skulle hinna” fyllde Robin i. Benen värkte utav ansträngningen, jag borde börja träna igen. Jag kände hur pulsen långsamt återgick till sin normala takt när bussen åkte vidare, tre minuter till Ulrik skulle kliva på. Jag kände på mig att det skulle kännas som en evighet, så därför började jag berätta om dagens missöden inför mina kompisar. När skrattanfallet lagt sig och de kunde andas igen fick de varsin ilsken blick från mig, det var dumt att berätta, nu skulle de säkert reta mig för det resten av dagen. Bussen saktade ner och jag började släppa tankarna på alla pikar jag skulle få och började slappna av, för nu klev Ulrik på. Alla stirrade förbluffat på killen som klev in i bussen.
”Jo, ni vet att jag sa att jag skulle ta med en kompis…” började jag.
”Är det din kompis?” väste Tanya mellan tänderna
Jag vet att jag lovade er lite spänning, och det ska ni få också! Nästa kapitel kommer redan imorgon, klockan 18:00. Missa det inte!
18:00:00
Livets sötma
I förra kapitlet:
Alla pratade upphetsat på om helgens planer, och så mycket mer hände inte den dagen. Inte mer än att jag längtade oerhört mycket efter Ulrik, men jag fick inte se så mycket som en skymt av honom. Nåja, man kunde inte få allt man ville. Men snart var det helg.
Bildkälla, bildkälla, bildkälla
Jag sneglade på klockan, halv två. Bara 45 minuter kvar, sen var det äntligen helg! Efter att nästan exploderat av tristess igår, bestämde jag mig för att pröva lyckan på mitt och Ulriks café så fort lektionen slutat. Som tur är var sista lektionen svenska, så det var inte allt för hemskt.
”En blåbärsmuffin och en apelsinjuice tack” sa jag medan jag tog fram pengar ur min plånbok. Jag tog mina grejer och satte mig vid ett bord nära fönstret. Jag tog nyfiket ett bett utav min muffin, den var verkligen god. Kanske den godaste jag ätit faktiskt. Den var inte i närheten av torr, och blåbären smälte på tungan. Det låg en tidning på bordet, och jag började förstrött bläddra i den. Jag var inte speciellt intresserad utav nyheterna, men jag brukade alltid läsa serierna om jag hade tid över.
”Jaså, tycker du också om Helge?” frågade någon bakom mig. Jag vände mig om och blev alldeles varm i kroppen vid åsynen av denna perfekta människa.
”Egentligen inte” svarade jag. ”Jag ville bara ha något att sysselsätta mig med”. Innan du kom hit, tänkte jag och bet mig i läppen.
”Har du något emot sällskap?” frågade han, ställde ifrån sig gitarrfodralet och drog ut stolen.
”Inte alls”, log jag. ”Sätt dig”. Han lydde min uppmaning och satte sig mitt emot mig innan han började prata.
”Du har inte varit här på ett tag”. Jag skakade på huvudet, hade han väntat här på mig?
”Nej…” började jag. ”Jag kan ju inte sitta och proppa i mig sånt här varje dag”, flinade jag och nickade ner mot den enorma muffin som låg på min tallrik. Han skrattade och höll med.
”Jag har i alla fall ingenting emot sällskap, Linnéa. Nog för att jag tycker om att vara själv ibland, men du får gärna komma hit om du vill. Jag kanske var lite väl otydlig sist” sa han och tittade generat ner i bordet. Jag log fånigt, kände hur varm jag blev i kroppen. Det var precis vad jag trott, att han ville vara själv. Men nu berättade han att han ville vara med mig. Eller ja, ungefär så i alla fall.
”Nej då, det är inga problem” svarade jag, gjorde ett misslyckat försök att sluta le.
Solen sken in genom fönstret och tog fram guldiga nyanser ur Ulriks hår. ”Jag tänkte bara…” Jag tog ett bett utav den utsökta muffinsen och sköt över tallriken mot honom. ”Jag orkar inte mer, du kan få andra halvan om du vill. Jag kan skära bort kanten om du inte vill ha mitt dregel på den…” fortsatte jag och pladdrade på som en galning. Jag hatade mig själv. Ulrik såg först lite chockad ut efter att ha hört mig prata i mun på mig själv, men samlade sig snabbt.
”Nej nej, jag är inte så kräsen” sa han med ett skratt. ”Tack”. Mitt ansikte började återta sin normala färg och jag betraktade under tystnad när han åt upp det som var kvar utav bakverket.
”Så…” mumlade han mellan tuggorna. ”I helgen. Lust att hitta på något?”
Vad händer nu? Kommer Linnéa välja att vara med Ulrik - och då samtidigt svika kompisarna? Eller kommer hon berätta sanningen, att hon är inbokad, och på så vis missa chansen med Ulrik? Om hon nu väljer Ulrik - vad händer om det inte blir någonting med honom sen, kommer hon låtsas som ingenting och gå tillbaka till kompisarna? Kommer Ulrik bli smittad utav något virus när han åt Linnéas rester?
Missa inte nästa kapitel! Beräknas komma 30/3 18:00
18:00:00
Planer
I förra kapitlet:
”Jag tycker om dig, du är cool :D <3” Jag kände hur glädjen spred sig i kroppen när jag försökte komma på ett svar.
”Jag tycker om dig också. Du är lätt att prata med :) <3” Jag la ifrån mig mobilen, och det dröjde inte länge förens jag somnade.
Bildkälla, bildkälla, bildkälla
“I will die someday, but right now it feels quite far away
I will die someday, let’s hope it’s not today”
Mobilen väckte mig som vanligt, men idag var jag faktiskt inte sur över att behöva gå upp för att gå till skolan. Jag snoozade inte utan steg upp direkt och gick in i badrummet. Trots att jag gått upp tidigare än vanligt betydde det inte att jag var pigg - jag var i själva verket väldigt trött – så jag gick in i duschen och lät de kalla strålarna skölja över mig kropp.
Pigg och förväntansfull stod jag och såg ut genom köksfönstret som vätte mot gatan, så att jag skulle se när Trevor kom. Jag sneglade på klockan, han skulle vara här om fem minuter. Rastlös som jag var satte jag på mig mina Converse, tog min väska och gick ut. I byxfickan hittade jag nyckeln som jag satte i låset och genom att trycka ner handtaget kontrollerade jag att dörren var låst.
”God morgon! Tänkte du sticka utan mig eller?” flinade Trevor när han kom gåendes längs gatan. Jag flinade tillbaka, jag var bara ute i god tid för att hinna suga i mig så mycket D-vitamin som möjligt. Snart var det höst.
”Skejtar du?” frågade Trevor när vi kommit en bit på vägen. Jag skrattade till.
”Skämtar du eller? Jag skulle ramla innan jag ens fått upp båda fötterna på brädan”. Det var tyst en stund, det såg ut som om han funderade över vad han skulle säga.
”Vill du kunna åka? Jag kan lära dig om du vill” sa han sedan. Ska jag vara ärlig var det inte vad jag väntat mig. Jag hade ingen aning om att han skejtade, vi hade i och för sig bara pratat i en dag, men han verkade inte vara den typen. Fast, hur var man om man skejtade egentligen?
”Tja, varför inte?” svarade jag, nöjd med tanken. ”Det vore kul att lära sig något nytt”. Trevor log och öppnade munnen för att svara något, men då blev vi avbrutna.
”Vad snackar ni om då?” hojtade Adam glatt. Han började gå mellan oss med en arm på var axel.
”Trevor har lovat att lära mig skejta” svarade jag och rodnade. Adam skrockade, ”även om jag aldrig sett dig skejta… så vill jag gärna se dig göra det”.
”Ey! Jag är inte så klumpig!” utbrast jag och boxade till honom på armen, men han blinkade bara retsamt med ena ögat mot mig. Vi skiljdes åt för ännu en skoldag.
Dagen flöt på utan att något speciellt hände. Jag lärde känna mina nya klasskompisar lite mer, och vi bestämde att vi skulle hitta på någonting tillsammans i helgen. Tyvärr var det bara onsdag, helgen kändes väldigt långt bort. Jag undvek mitt nya café ifall Ulrik skulle vara där, jag ville inte att han skulle tro att jag förföljde honom. Dessutom hade han berättat att han tyckte om att sitta där – ensam. Jag ville inte förstöra något.
När det blev dags för lunch följde jag helt enkelt med min klass, slevade upp makaronerna på min tallrik tillsammans med ett lass köttbullar, innan jag satte mig kring bordet och började äta.
”Så… i helgen…” började Viktor, en kille i klassen, säga mellan tuggorna. ”Vad ska vi hitta på?” Alla kring bordet tystnade och försökte komma på någon briljant idé. Vi var fem stycken - jag, Viktor, Robin, Linus och Tanya.
”Tja, vi kan inte vara hemma hos mig i alla fall” svarade Tanya, och alla andra stämde in.
”Vad sägs om en heldag på Liseberg?” föreslog jag. Jag älskade karuseller och hade aldrig varit speciellt rädd för någonting sådant. Jakande svar kom ifrån de andra, utom ifrån Viktor.
”Hm… kan vi ta det söndag då? Jag kan bara halva dagen annars, och min ekonomi är inte tillräckligt bra för att betala för en hel dag och ändå bara vara där en halv” flinade han. Jag skrattade och instämde, det borde vara mindre kö en söndag dessutom. Det slutade med att vi bestämde oss för att ta bussen in på söndag morgon, och sedan åka tillbaka vid nio-tiden. Alla pratade upphetsat på om helgens planer, och så mycket mer hände inte den dagen. Inte mer än att jag längtade oerhört mycket efter Ulrik, men jag fick inte se så mycket som en skymt av honom. Nåja, man kan ju inte få allt man vill. Men snart var det helg.
20:00:00
Nya vänner
I förra kapitlet:
”Jag brukar sitta där borta i hörnet, det brukar inte vara så mycket folk där.” Jag gick ditåt, hängde min jeansjacka över stolsryggen och slog mig ner på en stol. Jag hade haft rätt i morse, det här var en underbar dag.
”Sådär!” sa Ulrik glatt och satte sig mitt emot mig. ”Har du lång rast?” Jag sneglade på klockan.
”Jag börjar om femtio minuter, så… ja” log jag medan jag tog ett bett utav smörgåsen som låg framför mig. ”Hur kommer det sig att du hänger här?” Han såg ut att fundera över det en stund, men till slut svarade han.
”Det är inte så många som känner till det här stället. Det är ganska skönt att få sitta ensam, jag brukar bli inspirerad här. Men det är roligt med sällskap också” skyndade han sig att säga. ”Hur kom det sig att du kände till det här? Jag har aldrig sett dig här förut” fortsatte han. Jag skrattade. ”Det gör jag inte. Jag hittar inte alls i den här delen av staden, det var en ren slump att jag hittade hit. Hur kommer det sig att du kände igen mig?” Han träffade ju massor av människor, hela tiden. Många som var mycket mer intressanta än vad jag var.
”Vissa människor kommer man ihåg, av en eller annan anledning”, flinade han. Jag kände hur rodnaden spred sig i mitt ansikte. Fan vad pinsamt! Men vad svarar man på något sådant? Ja, jag har tänkt på dig hela sommaren. Du är grymt fin och jag är helkär i dig. Eller inte. Ulrik avbröt mina funderingar genom att harkla sig.
”Ehm…” Han tittade generad ner innan han såg mig i ögonen. ”Det här är ganska pinsamt, egentligen borde jag frågat Thilda tidigare, men det vore också ganska pinsamt” flinade han. ”Vad heter du?” Jag hade inte ens presenterat mig! Vad oprofessionellt av mig.
”Linnéa, förlåt, jag borde ha nämnt det tidigare, jag hade inte en tanke på…” började jag. Han skrattade bara, tack gode gud.
Det där var de snabbaste femtio minuter i hela mitt liv. När Ulrik tittat på armbandsuret som satt på hans vänstra handled och påpekat att jag snart började sköljde besvikelsen över mig. ”Vi ses!” ropade han när jag gick mot dörren. Jag log stort och nickade som svar och började gå tillbaka till skolan, med huvudet fullt utav tankar. Eftermiddagen flöt på, men med all glädje efter dagens framgångar hade jag svårt att koncentrera mig. När lektionen äntligen tog slut rafsade jag ihop mina böcker och gick raskt till mitt skåp. Böckerna tryckte jag ovarsamt ner i den slitna axelremsväska jag tagit med mig innan jag slängde väskan över axeln och stängde skåpet.
”Linnéa? Linnéa!” Det var Trevor, killen som visat mig klassrummet i morse.
”Hej!” svarade jag, och log vänligt mot honom. ”Har du också slutat?” Trevor nickade och började gå mot utgången.
”Du kom ifrån samma håll som mig i morse, så jag antar att vi kan ta följe? Om du vill, alltså”, skyndade han sig att lägga till. Eftersom jag inte protesterade fortsatte han att prata. ”Vad går du för program? Natur?” Jag nickade, berättade att jag som barn ville jobba som läkare men nu vacklade mellan läkare och veterinär. Han ställde massor av frågor, under hela hemvägen. Varför just Donner? Vart hade jag gått innan? Vad gjorde jag på fritiden? Hade jag kille? Jag skrattade avfärdande åt den senaste frågan, jag hade aldrig haft någon seriös relation. Antingen var det något hångel på en fest, eller så var det som när man var små och pussade varandra på kinden. Aldrig något allvarligt.
”Jag bor här framme, men vi hörs kanske imorgon?” Frågade jag. Trevor nickade och tog upp mobilen.
”Kan jag få ditt nummer?” Han knappade snabbt in siffrorna jag rabblade upp och tillsammans gjorde vi upp att han skulle komma förbi en halvtimme innan skolan började imorgon, så skulle vi ta följe. Vi sa hejdå till varandra och han fortsatte gå medan jag gick mot dörren.
”Jag är hemma! Hur var första dagen på gymnasiet?” Jag mötte mamma i dörren, berättade att lärarna och eleverna verkade trevliga och om Trevor och Adam som visat mig vägen till klassrummet. Jag nämnde varken caféet eller Ulrik, jag ville inte att hon skulle dra förhastade slutsatser.
”Trivdes du i skolan? :D” Trevor. Jag trivdes i hans sällskap, det var så lätt att prata med honom.
”Haha jadå, det enda jag var missnöjd med var maten ;)” Jag log för mig själv och försökte koncentrera mig på svenskan. Jag och Trevor smsade resten utav kvällen och mamma log retsamt mot mig varje gång ett sms-signalen ljöd.
”Det är ingenting på gång mellan er två?” frågade hon roat när jag mottagit det tredje smset under middagen. Vi var bara kompisar, jag var inte alls intresserad av något annat. Dessutom hoppade mitt hjärta över ett slag varje gång jag såg Ulrik, när jag såg Trevor blev jag bara glad.
När jag på kvällen låg i sängen och tänkte igenom dagen vibrerade min telefon ännu en gång.
”Jag tycker om dig, du är cool :D <3” Jag kände hur glädjen spred sig i kroppen när jag försökte komma på ett svar.
”Jag tycker om dig också. Du är lätt att prata med :) <3” Jag la ifrån mig mobilen, och det dröjde inte länge förens jag somnade.
Är det verkligen ingenting på gång mellan Linnéa och Trevor? Varför undrade Trevor om Linnéa var singel? Vart tog Adam vägen? När kommer Linnéa och Ulrik träffas nästa gång?
Nästa kapitel beräknas komma 24/3 klockan 21:00 23/3 klockan 18:00
21:00:00
Första dagen
Jag vaknade tidigt av att solen sken in genom fönstret. Klockan var bara sex, men jag blev genast klarvaken. Första dagen på gymnasiet. Jag gick fram till fönstret och slog upp det på vid gavel, jag kunde behöva lite luft, så nervös som jag var. Medan jag lyssnade på fåglarnas kvitter tog jag ur flätorna ur håret – jag hade varit noggrann med att fläta det kvällen innan eftersom jag inte ville se ut som ett fågelbo i huvudet första dagen. Jag drog på mig ett par jeans shorts som var fransade nedtill samt ett oversize-linne, som jag noga valt ut i förväg. Håret hade stora lockar tack vare flätorna, så jag nöjde mig med att sätta i ett diadem i det.
Belåten med resultatet gick jag ned i köket. Det såg ut att bli en underbar dag, så varför inte starta dagen med nygräddade pannkakor? Sagt och gjort, jag letade snabbt upp en bunke och rörde ihop ingredienserna. Medan smöret smälte i stekpannan placerade jag ut bestick och en tallrik på bordet. Efter oräkneliga försök kunde jag nu få till så pass runda pannkakor att man såg att det faktiskt var pannkakor och inget annat. Jag stekte en hel hög med fina, gyllenbruna pannkakor som doftade gudomligt. Jag bodde nära skolan, det tog bara en kvart att promenera dit, men trots det slängde jag i mig maten utan att njuta så mycket som jag borde gjort. Jag kunde inte ljuga för mig själv, det fanns en anledning till varför jag spenderat lovets sista veckor med att träna, shoppa nya kläder och inbilla mig olika scenarier – som troligtvis aldrig skulle inträffa. Anledningen var 1,75 lång och hade ett par blågröna ögon som sett in i mina, samma stund som tiden stannade. Just det, anledningen var Ulrik.
Jag funderade på att smsa Thilda, fråga om hon redan var på skolan, då jag hörde någon komma bakom mig. Jag snodde snabbt runt, och såg två killar komma gående åt mitt håll.
”Tjena, vad händer?” Frågade den ena. Han var lång, säkert över en och åttio, muskulöst byggd, mörkhårig och med en solbränna som fick mig att undra över hur många timmar han spenderat i solen. Hans kompis var något kortare, men han hade samma solbränna, kroppsbyggnad och hårfärg.
”Inte mycket”. Standard svar. ”Funderade på att smsa min kompis, jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen”, erkände jag, mest för att ha något att säga. Killen log snett mot mig.
”Vi tyckte att du såg lite vilsen ut. Vi ska till vårat klassrum, du kan följa med så kan vi visa vägen”. Jag tackade ja till erbjudandet, annars vet jag inte hur länge jag skulle irrat omkring på skolan. På väg genom korridoren förklarade killen, som hette Adam, att han och hans kompis Trevor gick andra året. De hade precis kommit hem från en månad i Australien, vilken förklarade brännan. Med allt vax de hade i håret gissade jag att de var surfare, i alla fall såg de ut precis så som jag föreställt mig att en riktig surfare skulle se ut. Adam och Trevor skämtade glatt och jag hoppades att vi skulle träffas igen.
I klassrummet fick vi en snabb introduktion, vi fick hälsa på varandra och dessutom fick vi våra nya scheman. Klasskompisarna var väldigt trevliga, och vi var tillsammans hela dagen. Alltså verkligen tillsammans, inte som en klass utan… som en stor grupp vänner. Trots all oro inför gymnasievalet visste jag att jag valt rätt.
Efter mötet i klassrummet och terminens första lektion var det dags för lunch. Jag hade inte fått en enda skymt av Ulrik idag, och mitt humör var inte det bästa. Att lunchen sedan var soppa gjorde mig inte direkt gladare.
”Jag går och köper någonting istället…” sa jag till mina nya kompisar. De erbjöd mig sällskap, men jag sa att det var okej ändå.
Det tog inte lång tid innan jag hittade ett litet café som låg avsides. Det fanns massor av godsaker att välja mellan, och medan jag stod där och funderade hörde jag en röst bakom mig.
”Svårt att bestämma dig? Jag kan rekommendera baguetterna, de är mina favoriter”. Jag snodde runt, och ögonblicket jag fantiserat om så mycket hade äntligen kommit.
”Du är väl hon som var med Thilda i våras?” frågade Ulrik. Att han mindes mig gjorde mig ganska förvånad, en bonus jag inte räknat med.
”Ja, det är jag. Du är väl killen som oftast går halvdagar i skolan på grund av sena uppträdanden dagen innan?” svarade jag i ett försök att skämta. Han skrattade till, och jag gick fram till disken för att beställa. Innan jag hunnit fram gick Ulrik förbi mig och ställde sig framför mig i kön.
”Jag bjuder, som en välkomstpresent typ. Om du har tid att stanna?”. Jag kunde inte tro mina öron. Så många gånger som jag inbillat mig det här i mitt huvud, så många gånger som jag tillrättavisat mig själv, tänkt att det aldrig kommer inträffa. Så står han här och bjuder mig på café. Första dagen.
”Två ost- och skinkbaguetter” sa han till kassörskan. ”För du är inte vegetarian eller så va?” frågade han, vänd mot mig igen. Jag skakade på huvudet, tackade och sa att jag skulle ta ett bord så länge.
”Jag brukar sitta där borta i hörnet, det brukar inte vara så mycket folk där.” Jag gick ditåt, hängde min jeansjacka över stolsryggen och slog mig ner på en stol. Jag hade haft rätt i morse, det här var en underbar dag.
Nästa kapitel beräknas komma 20/3 klockan 20:00
23:30:45
Prolog
Februari, 2011
Jag gjorde ett försök till att få upp mobilen ur fickan, nog för att det var inne med tighta byxor men det var absurt. Efter en stunds lirkande fick jag i alla fall upp telefonen och med en blick på displayen konstaterade jag att jag kommit alldeles för tidigt.
Till skillnad från de flesta andra femton-åringar var jag nästan alltid ute i god tid, allt för ofta i väldigt god tid, som nu. Jag stod utanför Donner gymnasiet, det gymnasium jag eventuellt skulle börja på till hösten. Klockan var bara några minuter i tio, så det var över en halvtimme kvar tills jag skulle mötas upp utav skolans Studie- och yrkesvägledare. Som tur var gick Thilda, min granne för fram till ett år sedan, andra året här, så jag knappade bara snabbt in ett sms.
”Kan du möta mig? Kom 30 min för tidigt :(”
Fem minuter senare slogs dörren till byggnaden upp, och ut kom Thilda i höga pumps, tätt följd utav ytterligare tre tjejer i liknande klädsel. Efter en lång, efterlängtad kram blev jag presenterad som Linnéa - Thildas före detta granne och nära vän. Tjejerna blev också presenterade, men jag var så nervös att jag bara kunde minnas att en utav dem hette Iris, och det bara för att jag haft en katt med samma namn när jag var yngre.
Med Thildas arm över mina axlar tågade vi genom korridorerna på jakt efter lärarrummet. Nyfikna blickar granskade mig från topp till tå, fundersamma över vem jag var som fick hänga med Thilda. Jag gjorde några diskreta försök att snegla tillbaka i ögonvrån, men lyckades inte speciellt bra.
”Jag har lektion snart, så då får du klara dig själv”, sa Thilda, sekunden innan hon knackade på en dörr som ledde till SYV:ens kontor. Efter att ha fått klartecken öppnade hon dörren och föste in mig, och jag gick klumpigt fram till skrivbordet.
”Det är jag som är Linnéa, jag skulle vara med här idag…” började jag. Den blonda kvinnan vid skrivbordet log välkomnande mot mig, tog mig i hand och presenterade sig som Petra. Hon såg ut att vara mellan 30 och 40 år, men det verkade omöjligt att göra en mer exakt bedömning.
”Tyvärr var ju det här den enda dagen som passade, och ettorna har sovmorgon idag, så vi hade tänkt att du får vara med på tvåornas matte. Du verkar ju redan känna Thilda, så det är nog inga problem. Efter det har ettorna hunnit hit och då hade vi tänkt låta dig vara med på en engelska-timme tillsammans med dem. Låter det okej?” Jag nickade och följde efter när hon visade mig vägen till klassrummet. Trots att Thilda hunnit peka ut det mesta i skolan under de 30 minuter jag varit på plats, var jag tacksam över repetitionen Petra gav mig.
När vi stod utanför klassrummet där lektionen pågick kom nervositeten krypande, och jag räknade långsamt till tio i mitt huvud, tog några djupa andetag och försökte koncentrera mig på vad Petra berättade.
”… och så kan du komma till mig när lektionen är slut, så hinner vi prata lite innan nästa lektion börjar. Om du inte hittar kan Thilda eller någon annan säkert visa dig.” Innan hon avslutat meningen hade hon skjutit upp dörren, och minst tjugo par ögon vändes blixtsnabbt mot mig. Uppenbarligen visste klassen att jag skulle komma, om läraren eller Thilda berättat det visste jag inte, men jag behövde inte berätta varför jag skulle vara med. En tjej med långt, lockigt hår och glasögon på tredje raden vinkade frenetiskt med ena handen.
”Du kan sitta med mig!” Jag nickade mot Petra, det var lugnt, och satte mig hos tjejen som jag fick veta hette Gloria. Ovanliga namn de har här, tänkte jag. Nåja, man kan inte döma någon efter namnet. Gloria förklarade för mig vad de arbetade med, jag kände på mig att jag såg ut som ett stort frågetecken, för jag förstod verkligen ingenting. Med låg röst berättade hon om vilka lärare som var bra och hur eleverna var. En bänk på främsta raden stod tom, jag frågade nyfiket varför, eftersom alla andra bänkar var bemannade. Det var en sak om en bänk på bakre raden var tom, men en som stod längst fram borde väl någon sitta i?
”Ulrik sitter där”, fnissade hon. ”Han brukar vara ledig efter turnéer. Han kanske dyker upp senare, det är inget konstigt”. Jag nickade och låtsades att jag förstod, men i själva verket undrade jag över vad det var för människa som hade ledigt så ofta efter så många konserter att det klassades som normalt beteende. Själv besökte jag inte mer än tre, max fyra, konserter på ett år, men det är väl olika, resonerade jag.
När plågsamma nittio minuter passerat fick vi äntligen plocka ihop. Gloria hade gjort ett par misslyckade försök med att lära mig kapitlet hon arbetade med, men gav upp. Jag är ganska värdelös på matte. Gloria undrade om jag ville vara med på ytterligare en lektion när jag varit på engelskan, men jag sa att jag var tvungen att sticka.
”Åh… Det var roligt att träffa dig i alla fall Linnéa!” Jag höll med, Gloria var trevlig. Jag gick för att leta upp Petra och log för mig själv, nöjd med att jag fått en ny vän. Jag trivdes redan på skolan, lärarna var hjälpsamma och eleverna var inte alls så hemska som jag föreställt mig, matte var inte mitt favoritämne men det var ju obligatoriskt så jag fick bita ihop helt enkelt.
Engelskan var mycket mer uthärdlig och tiden flög förbi, och när timmen gått hade jag goda tankar om alla ettorna. Thildas klass kom förbi i korridoren precis när jag var på väg ut, så jag stannade upp för att säga hejdå.
”Du missade visst någon när du var med i morse”, började Thilda. Jag såg misstänksamt på henne, hade jag missat någon? Vadå missat? Vem då?
”Det här är Ulrik”, flinade hon, och en blond kille som med en gitarr på axeln log snett mot mig. Det här var inte sant. Jag kände hur jag chockad gapade som ett fån, men jag kunde inte tänka på det nu. Jag hade varit helt inställd på att Ulrik var en vanlig musikgalen kille som åkte på konserter – inte att han skulle vara den som spelade.
