I förra kapitlet:

Kunde jag lära mig nu skulle jag vara evigt tacksam mot honom. Jag tog den sista tuggan av mackan och gick till badrummet för att borsta tänderna.

”Skulle gärna vilja, men jag har andra planer ;)” Skulle han skolka? Han verkade inte vara en sådan som skolkade. Det kanske var något viktigt han skulle göra. Det måste det vara. Eller?

Trots att jag innerst inne visste att jag inte skulle få svar så skickade jag ändå iväg ännu ett sms.

”Vad ska du göra?” Minuterna passerade utan att jag fick något svar.

Nästa morgon gick jag ensam till skolan. När jag väl var framme, pratade alla om samma sak. En våldtäckt hade ägt rum söndag kväll, och den utsatte var en tjej som gick första året, precis som jag. Nog för att man alltid blir lite småskraj när våldtäckter äger rum, men när det är någon i ens egen ålder – och som dessutom går på samma skola som jag – är det dubbelt så läskigt, det kan jag intyga.

Nu var det alltså det här som hela skolan pratade om. Tjejen, Madeleine tror jag hon heter, går i en parallellklass och var såklart inte i skolan. Jag hade aldrig pratat med henne, och det var inte utan att jag kunde känna mig lite lättad över det. Jag vet inte om jag skulle klara att hjälpa henne ifall det var så, även om jag velat.

Sju minuter för tidigt anlände jag till den skateboard-ramp som Trevor och jag bestämt träff vid. Som sagt, jag är noga med tider.

Jag hade inte hört någonting av honom sedan han talat om dagens skolk-planer, men det hade jag heller inte väntat mig. Jag väntade i fem minuter. Tio. Jag sneglade på klockan ofta, säkert flera gånger i minuten – jag var nervös. En kvart passerade. Suckande tog jag upp mobilen, knappade in ett sms och var precis på väg att skicka iväg det när Trevor kom springande.

”Förlåt” flämtade han. ”Har du väntat länge?” frågade han sedan, när han hämtat andan. Jag skakade på huvudet. ”Nej. Nu kör vi igång istället! Visa hur man gör en handplant nu!” Utan förvarning började han skratta, högre än jag någonsin hört honom skratta förut.

”Vad är det som är så roligt?” frågade jag förvånat. Trevor kippade efter luft, och ett tag trodde jag nästan att han skulle ramla omkull.

”Handplant!” utbrast han innan han föll in i ännu en skrattattack. ”Handplant gör man när man åker snowboard!” han vinglade till och höll mycket riktigt på att ramla omkull, men till slut tystnade skratten.

”Ska vi börja då?” frågade jag trumpet.

En och en halv timme senare hade jag i alla fall lyckats lära mig allt basic, som Trevor uttryckte det. Visst hade jag fått ett antal skrapsår, och imorgon var det väldigt troligt att jag skulle ha massor av blåmärken, men vad gjorde det? Trevor bar skateboarden under armen när vi gick bredvid varandra på hemvägen.

”Du var duktig, mycket bättre än jag trodde” berättade han när vi stod utanför mitt hus. Jag kände hur jag nästan tappade hakan, uppriktigheten gick inte att ta miste på.

”Jag är inte så värdelös som du tror” skämtade jag, och fyrade av ett osäkert leende.

”Skyll inte på mig, hade du inte förberett dig på att åka snowboard och göra handplants hade jag haft högre tankarom dig” retades han. Jag gjorde en grimas åt honom och började gå mot dörren.

”Linnéa, vänta!” Jag vände mig om och såg hur han med långa steg gick mot mig. Frågande höjde jag ögonbrynen mot honom, vad ville han?

”Jag kommer nog inte till skolan på hela veckan, det har uppstått… det har kommit saker i vägen som jag måste fixa. Men vi kanske kan hitta på något på fredag? Eller ska du på snowboard-trip?” flinade han. Jag himlade med ögonen.

”Äh, lägg av! Jag gör gärna något” tillade jag sedan, betydligt allvarligare.

”Grymt, du kan få följa med hem till mig vid sex så kan vi titta på film eller något. Eller vill du hellre ut och festa?” Jag blev genast mycket gladare, jag trivdes bra i Trevors sällskap.

”Filmkväll blir perfekt!” Jag älskade 'mysiga hemmakvällar'. Dessutom vågade jag inte erkänna att jag var rädd för våldtäcksmannen som fortfarande gick lös.