I förra kapitlet:

”Du Linnéa” började han. ”Du är skitsnygg ikväll”. Det var simpla ord i sig, men jag fick den där varma känslan i kroppen igen och jag avgudade honom ännu mer. Blev imponerad över hur lätt det var för honom att uttala orden, som alltid fastnade i min mun. Tankarna gled iväg och jag kunde inte låta bli att undra om jag var förälskad i honom.

Utan att vänta på svar rörde sig Trevor mot köket och jag satt mållös kvar i soffan. I hjärnan virvlade hundratals tankar omkring, men ingen gav mig speciellt mycket klarhet över situationen. Därför satt jag försynt kvar i soffan och fortsatte att bläddra bland filmerna, utan att granska dem speciellt noga. När Trevor kom tillbaka och frågade vad jag ville se tog jag därför bara ut en film på måfå.

”Jag trodde inte du var speciellt förtjust i pirater”, svarade han. Det lät mer som än fråga en som ett svar.

”Alla tjejer gillar väl Johnny Depp”, flinade jag tillbaka och kunde inte undgå att lägga märke till hur hans uppsyn mörknade. Jag var taktfull nog att inte påpeka det, utan sänkte snabbt blicken.

Jag låg bekvämt i soffan med huvudet vilande mot Trevors bröstkorg. En timme av filmen hade passerat, och från sittande läge hade båda på något vis intagit ryggläge. Inte för att jag hade något emot det. Utan förvarning höjde Trevor ena armen och placerade en hårlock som fallit fram, bakom mitt öra. Världshistoriens längsta sekund när handen stannade kvar vid min kind, innan den återigen sänktes. Jag sneglade försiktigt upp mot honom, och för första gången tog jag mig tid att granska hans ansikte i detalj. Håret, som nästan var svart, var stylat i en rufsig frisyr som inte alls såg tillgjord ut. Det hängde ner i pannan på honom, och den solbrända hudtonen fick mig att känna mig blek i jämförelse. Ögonen var i en guldbrun nyans, som liknade sirap, eller möjligtvis väldigt mörk honung. Munnen var inte lika bred som Adams, men läpparna var desto fylligare. Ansiktet var… okej, inte direkt fyrkantigt, men något ditåt. Det fick honom att se stark ut. Trygg. Plötsligt mötte han min blick och log och jag kunde inte förmå mig att slita blicken ifrån honom.

Det var istället han som bröt ögonblicket genom att försiktigt resa upp sig. Något han inte förstörde var stämningen. Nervös inför vad som skulle hända flackade jag med blicken, men Trevor tog bara mitt ansikte i sina händer och kysste mig, frågande, som för att se om jag tänkte protestera. Inga protester kom och han kysste mig igen, fjäderlätta läppar som snuddade vid mina. När han sedan drog sig ifrån mig önskade jag inget högre än att han skulle göra om allt, göra det igen och igen. Det var underbart. Det enda som hände var att han höjde ena ögonbrynet och flinade mot mig.

”Visst är jag grym på att kyssas?” En kudde träffade hans ansikte och sedan var kuddkriget i full gång.

Oräkneliga slag senare låg alla kuddar på golvet, med mig över sig, och på något underligt vis låg Trevor över mig. Med snabba fingrar kittlade han mig, och när jag brast ut i ett ovanligt högt skrattanfall fanns ingen anledning att sluta.

”Ger du dig?” utbrast han. Luften hade gått ur mig och jag gjorde ett försök till att nicka, men det var omöjligt. Efter ytterligare några minuter lyckades jag pressa fram ett ”ja” och till min förvåning lyfte han upp mig från golvet och la mig i soffan. Jag hade aldrig tänkt på det förut, men Trevor var vältränad. Inte för att jag inte gillar det. Tvärtom. Jag hade bara aldrig tänkt på det. Nu tänkte jag på det, när Trevor lutade sig över mig och andades i mitt ansikte, då tänkte jag på det. Eller… va? Vad var det jag tänkt på? Jag mindes inte längre. Det enda jag kunde tänka på en stund som det här, var hur mycket jag älskade Trevor. Men det fanns någon mer jag älskade… fast för stunden kunde jag inte komma ihåg vem det var.

Trevors läppar närmade sig mina, och jag fäste blicken i hans. Det var inte mer än en kyss, men den varade i flera sekunder och följdes upp med en snabb puss innan han leende drog sig undan. Jag log också, strålade troligtvis med hela ansiktet när han lutade mig mot sig.

”Vill du äta något?” frågade Trevor när den första filmen var slut. Jag nickade och mumlade något oförståeligt. Trevor greppade min hand och tog med mig till köket.

”Pasta, pizza eller pannkakor?” frågade han. Jag skrattade, men han verkade inte förstå det komiska.

”P P P” flinade jag. ”Pasta. Pizza. Pannkakor”. Jag fick ett leende tillbaka och en puss på näsan. Jag funderade inte mer utan svarade pannkakor på hans fråga, och tittade noga på när han knäckte ägg och vispade mjöl i en bunke. Jag hade konstigt nog aldrig sett någon kille i min egen ålder laga mat, och jag verkade bli mer förälskad än någonsin när jag såg Trevor göra det. En kvart senare satt vi åter framför tv:n, den här gången tillsammans med en hög pannkakor.

”Du stannar i natt va” sa Trevor mellan tuggorna. Det var inte någon fråga, klockan var redan tolv.

”Jag tror jag sticker hem faktiskt”. Jag behövde tänka. Genast kom något mörkt i hans blick, och jag tittade på tv:n istället.

”Vågar du sticka hem själv då? Våldtäkterna som har varit…” Han behövde inte säga mer. Efter en stunds betänkande svarade jag honom.

”Är det okej om jag stannar då?”