I förra kapitlet:

”Du stannar i natt va” sa Trevor mellan tuggorna. Det var inte någon fråga, klockan var redan tolv.

”Jag tror jag sticker hem faktiskt”. Jag behövde tänka. Genast kom något mörkt i hans blick, och jag tittade på tv:n istället.

”Vågar du sticka hem själv då? Våldtäkterna som har varit…” Han behövde inte säga mer. Efter en stunds betänkande svarade jag honom.

”Är det okej om jag stannar då?”

Jag sov till tio nästa morgon, men trots det var sängen tom. Jag låg i Trevors säng nämligen, där vi somnat tillsammans vid tre-tiden föregående natt. Jag sträckte på mig och satte ner fötterna på det släta golvet.

”Trevor?” ropade jag försiktigt och sekunden senare dök ett förvånat ansikte upp i dörröppningen. Han kom försiktigt fram, rufsade om mig i håret och kysste mig. Nattens alla känslor kom tillbaka. Inte för att vi gjort det, men mysigt hade vi haft.

”Jag hoppas att du har frukosten färdig?” retades jag och flätade ihop fingrarna bakom hans rygg. Han stirrade blygt ner i golvet, och jag blev plötsligt ännu mer förälskad i honom.

”Det har jag faktiskt” erkände han. Jag skrattade och pussade honom på hakan, han var mycket längre än jag. ”Fast jag har inget annat än stekt ägg och bacon att bjuda på” flinade han. Jag skrattade igen, och så förflöt hela morgonen.

Tanya och jag tillbringade resten av dagen tillsammans. Vi hade bestämt oss för att shoppa, jag behövde nya kläder och hon ville också hitta något nytt. Trots att det var lördag var det inte mycket folk ute, solen sken och det var varmt, så jag antog att de flesta ville njuta av den sista solen innan det blev höst på riktigt. Vi gick in i affär efter affär, och det var inte förens jag stod i provhytten som Tanya närmade sig.

”Alltså… bli inte rädd nu” började hon, vilket genast gjorde att jag fick panik. Hon märkte det, såklart. ”Det är säkert inget” skyndade hon sig att säga. ”Det är nog bara jag som inbillar mig”. Jag kände hur ögonen tårades, jag fick panik.

”Säg bara!” avbröt jag. Det här var inte bra. Verkligen, verkligen inte bra. Tanya samlade sig och verkade leta efter rätt ord.

”Vid dörren. Han som står där, känner du honom?” Jag sneglade över hennes axel där det mycket riktigt stod en kille, men jag hade ingen aning om vem det var. Han stirrade på mig, det var uppenbart. Han drog egentligen inte till sig så mycket uppmärksamhet, i sina blåa jeans och den svarta skinnjackan såg han ut som alla andra, och hade inte Tanya sagt något hade jag troligtvis aldrig lagt märke till honom. Jag skakade på huvudet som svar på hennes fråga, och en nervös klump bildades i magen.

”Han har följt efter oss in och ut från de senaste fyra affärerna. Det kanske inte är något” berättade hon. Men jag visste. Det här var inte bra.