I förra kapitlet:

”Jag är glad att vi kunde träffas nu”, sa Ulrik enkelt. Jag log.

”Jag också”. Jag var glad över att vi kände samma sak, att han faktiskt såg mig som sin vän.

”Jag kommer sticka imorgon och vara borta i två veckor nämligen” fortsatte han. Jag bara gapade och glädjen jag tidigare känt var som bortblåst.

”Vä-vänta va?” stammade jag. Drev han med mig?

Ulrik hade stuckit redan vid tre, och mitt humör var i botten resten utav dagen. Mina vänner var noga med att inte säga någonting som retade upp mig, och innerst inne hade jag dåligt samvete över att jag utsatte dem för det här. Jag visste att jag var tjurskallig, jag kände mig som en bortskämd snorunge, men jag kunde inte rå för det. Jag började vänja mig vid Ulrik, dum som jag var. Dagen flöt på utan större missöden, och nu var jag tillbaka hemma. Eftersom huset var tomt, jag var irriterad och ingenting intressant fanns att göra, hade jag börjat med att städa mitt rum. Otroligt nog hade jag även hunnit städa hela nedervåningen, och klockan var inte mer än tio. Det fanns ingenting mer att göra, så jag letade reda på min mobil och skickade ett sms till Trevor.

”Vad hände med min skejtlektion? ;)” Jag låste mobilen igen och la den framför mig på bordet. Tankarna vandrade tillbaka till dagen. Jag hade ju trots allt tillbringat hela förmiddagen tillsammans med Ulrik, jag borde vara överlycklig. Jag låste upp mobilen och kastade ett öga på skärmen, fortfarande inget svar. Tio är nog den värsta tiden på dygnet. Hade det varit en timme senare hade jag kunna lägga mig och försöka sova. Hade det varit en timme tidigare hade jag kunnat göra… något. Suckande reste jag mig och började gå uppför trappen. Jag var fortfarande förbannad och irriterad på mig själv, så jag tänkte ta en dusch för att lugna ner mig. Det brukade aldrig misslyckas.

 

 

När jag schamponerade håret fick jag en underlig känsla i kroppen. Det var någonting jag borde göra… eller något jag borde låta blir att göra. Konstigt nog kunde jag inte minnas vad det var. Nåja, då kunde det nog inte vara så viktigt trots allt.

 

 

Jag ryckte till när sms-signalen ljöd, jag var inte alls beredd.

”Sorry, hade fullt upp. Tja, hör av dig när du är sugen på blåmärken så ska vi se ;)” En suck slapp ur mig, så typiskt Trevor! Jag knappade in ett retsamt svar och började därefter bre några smörgåsar. Redan innan jag brett klart den andra smörgåsen fick jag nästa sms ifrån Trevor.

”Låt gå, snygging. Imorgon vid rampen, halv fem” Ett leende spred sig över mina läppar, så typiskt Trevor.

”Haha jag längtar redan. Tar vi följe till skolan imorgon? :)” Jag tog ett bett utav min smörgås som var komplett med ost och paprika och kunde inte undgå nervositeten som byggts upp inför morgondagen. Jag hade aldrig skejtat förut, troligtvis skulle jag dra omkull mig så många gånger att jag tappade räkningen. Enda anledningen till att jag gjorde det, förutom att Trevor erbjudit sig att lära mig, var att jag alltid velat vara bra på det men varit för feg för att försöka. Kunde jag lära mig nu skulle jag vara evigt tacksam mot honom. Jag tog den sista tuggan av mackan och gick till badrummet för att borsta tänderna.

”Skulle gärna vilja, men jag har andra planer ;)” Skulle han skolka? Han verkade inte vara en sådan som skolkade. Det kanske var något viktigt han skulle göra. Det måste det vara. Eller?

---

Vad var det Linnéa glömt, när hon stod i duschen? Vad menade Trevor med att han "hade fullt upp"? Varför ska han skolka imorgon?