I förra kapitlet:

Plötsligt lutade hon sitt huvud mot mitt bröst, jag försökte se ifall hon vaknat men det hade hon inte. En suck av lättnad slank ur mig. Trots det gjorde det ont i mig att se henne såhär, så förstörd som hon var igår. Det var verkligen inte vad jag trott skulle hända, upprepade jag för mig själv för säkert hundrade gången på bara några timmar. Det vibrerade till och jag smög försiktigt ned handen i fickan och fiskade upp mobilen.

"Har du fixat bruden?" Irriterat låste jag mobilen igen utan att svara. Idiot. Istället la jag armen om Linnéa och somnade med henne i min famn. 

Jag vaknade med en hemsk huvudvärk och ont i ryggen. Först kändes allt främmande. Rummet, möblerna, min kropp, vad som hänt… allt. Sedan slogs minnena emot mig. Trots att scenen i Ulriks studio spelades upp gång på gång i mitt huvud så kunde jag inte placera vad som hänt. Vad hade han gjort med mig? Vart var jag? Jag kände efter i fickorna men självklart var inte min mobil kvar. Det var mörkt i rummet, jag hade ingen aning om vad klockan var och det fanns inte heller några fönster som kunde ge mig någon ledtråd. En ljusstrimma syntes längs golvet och jag gick genast fram till dörren.  Öppen. Förvånad över att dörren inte var låst smet jag snabbt ut ur rummet.

Jag befann mig i en lång korridor kantad med mängder av nya dörrar. Fan också, vart skulle jag ta vägen?

”Hallå där!” Jag vände mig snabbt om och fick se en stor man komma gåendes emot mig. Skrämd började jag springa åt det motsatta hållet bara för att höra mannen börja springa bakom mig. Korridoren vek av åt höger men när jag kommit runt hörnet sträckte ännu en korridor ut sig. Jag slutade inte springa. Innan jag hann reagera öppnades en dörr framför mig och ytterligare en man kom ut med ett förvånat uttryck i ansiktet. Trots sin tillfälliga förvirring lyckades han greppa tag i min arm. Jag var fast.

”Vad gör du här? Det är bara personalen och artisterna som får vistas backstage!” fräste den första mannen som nu hunnit ikapp mig. Ett plastkort hängde ned från en rem i hans byxor. Säkerhetsvakt. Det var ingenting som gjorde mig klarare i huvudet direkt.

”Jag är med Ulrik”. En ren chansning.  Jag visste inte ens om han var här.

”Den har man aldrig hört förr. ANDERS!” Det sista sa han i en sorts walkie talkie som satt fast i hans skärp. Sedan bar det iväg igen.

Några minuter senare var jag på fri fot igen. Eller ja, jag var med Anders. Han var tydligen någon sorts manager. Han var inte direkt min favorit, men jag ville ändå inte ställa till med problem för honom. Han hade trots allt räddat mig från vakten. Medan Anders satt och kollade i några papper satt jag och rullade tummarna. Då och då sneglade Anders på mig i smyg, som för att kontrollera att jag satt kvar.

”Vad är klockan?” vågade jag mig på att fråga en stund senare.

”Kvart i nio. Ulrik borde vara klar snart. Du har sovit länge”, svarade Anders. Klockan nio… Vara klar…? Menade han verkligen att jag sovit i ett dygn? Det betydde att jag var i Stockholm nu. Det gav svar på en fråga, men tyvärr ledde svaret bara till nya komplikationer.Jag oroade mig för skolan och för mamma. För Trevor och för Tanya. Borde jag fly när jag får chansen eller är det säkrare att vänta och se vad som händer? Det var riskfyllt att stanna, men samtidigt hade ingen skadat mig än. Så länge det var fullt med folk omkring mig borde jag vara säker. Att lifta från Stockholm till Göteborg var ingenting som lockade, men det var mitt enda alternativ ifall jag inte skulle stanna. Jag suckade högt. Lika bra att göra det bekvämt för sig, tänkte jag och fixade till kuddarna i soffan bakom mig. Då öppnades dörren och Ulrik kom in.

”Anders, kan du lämna oss ensamma en stund?”. Det var ingen fråga. Ulrik spände ögonen i mig och jag satt blickstilla tills vi var ensamma i rummet. Jag visste inte riktigt om jag skulle vara arg eller rädd, så jag satt bara spänt och väntade på vad som skulle hända. Ulrik hängde av sig gitarren och kom fram till mig.

”Kom inte närmare”, väste jag mellan tänderna. Rösten darrade till och jag lät inte alls så övertygande som jag hoppats. Ingen reaktion. ”Jag skriker”. Han visste att jag ljög. Ulrik slog sig lugnt ned i fåtöljen mittemot soffan och sköt den framåt under sig tills han stängt in mig mellan honom.

”Vi måste prata”. Jag kröp upp i soffan och försökte göra mig så liten som möjligt, livrädd för vad som skulle ske när vi var ensamma. Ulrik fattade ett fast tag kring mina handleder och försökte dra mig till sig och jag greps av ännu mer panik. Jag gjorde mitt bästa för att slingra mig ur hans grepp men förgäves. Istället för att han skulle släppa mig la han sitt ben över mina lår och låste fast mig helt. Det gjorde ont i kroppen och jag slutade göra motstånd. Tårarna började sakta rulla ned för mina kinder när smärtan avtog. Hur kunde det bli såhär?

Ur Ulriks perspektiv:

Jag ville inte att hon skulle gråta. Jag ville bara att hon skulle sluta göra motstånd. Det vibrerade till i fickan men jag tänkte inte ta upp mobilen, jag visste ändå vem det var ifrån och vad det stod. Nej jag har inte ”fixat bruden” än. Sorgsen mötte jag Linnéas rödgråtna ögon. Hon var rädd för mig. 

I nästa kapitel är Linnéa fortfarande ensam med Ulrik. Vad kommer hända tror ni? Förföljaren hade verkat otäck... Gillar ni att läsa om Linnéa eller Ulrik mest?

I förra kapitlet:

”Jag kunde absolut inte backa, jag var tvungen att komma ut härifrån. Utan att jag märkt det hade Ulrik närmat sig. Det var bara någon meter mellan oss nu, jag var instängd i ett hörn. Jag gjorde ett utfall och försökte springa mot dörren, men självklart fångade Ulrik mig och jag gav upp. Tårarna rann långsamt längs mina kinder när Ulrik låste fast mig i sitt grepp och baxade iväg mig till den lilla soffan som stod i hörnet av rummet. Sen blev allting svart.”

Ur Ulriks perspektiv.

Jag var förvirrad. Vad hade hänt egentligen? Vad hade jag gjort fel? Linnéa låg medvetslös i soffan och här satt jag. Ingenting gick enligt planerna. Hon var ju tvungen att vara vaken. Jag suckade och gick ut med mackorna till köket, ställde in dem i kylskåpet. Klockan närmade sig halv elva. Jag gick fram till Linnéa och grävde i hennes byxfickor efter hennes mobil. Som tur var hade hon inget lås, utan jag kom in i den direkt. Snabbt letade jag fram hennes mammas nummer och ringde. En kvinna svarade efter bara några signaler.

”Linnéa, vart är du?!” fräste hon ilsket. Fan också, varför skulle allt krångla så?

”Det är inte Linnéa” började jag lugnt och kvinnan i andra änden tystnade. ”Jag heter Ulrik och är kompis med Linnéa, vi träffades på Ica och hon följde med mig till studion. Det tog längre tid än väntat och hon har somnat i soffan här” berättade jag.

”Åh… Ska jag komma och hämta henne?” frågade hennes mamma. Förvirringen hördes lång väg, uppenbarligen hade Linnéa inte berättat om mig. Ska jag vara ärlig gjorde det mig lite ledsen.

”Nej nej, det går bra att hon stannar här. Det finns ett problem däremot, jag ska till Stockholm imorgon och jag skulle vilja be om en tjänst. Linnéa var lite… konstig, jag tror hon behöver någon att prata med. Jag vill inte bara lämna henne här när jag tror att hon behöver mig…”…

”Vad har nu flugit i dig?” Utbrast Anders, min manager. Jag flinade medan jag kom bärandes på Linnéa. Försiktigt placerade jag henne i turnébussen, inget strul.

”Jaså, det här var anledningen till varför vi skulle åka tillbaka till Göteborg och blir tvingade att åka vid fyra på morgonen för att hinna fram i tid” muttrade han. Anders är mer utav en kvällsmänniska, om man säger så.

”Äsch lägg av, det är bara en kompis” försvarade jag mig. Jag behövde genomföra det här i lugn och ro och så snart som möjligt. Att ta med henne var mitt enda val.

”Du har inte haft med dig någon ’kompis’ tidigare” påpekade Anders men jag himlade bara med ögonen som svar. Klockan var, precis som han nämnt, fyra på morgonen och jag var dödstrött. Linnéa var fortfarande inte vid medvetandet och jag hade hunnit fundera mycket på vad som skulle hända när hon vaknade. Vad skulle hända om hon inte vaknade fören jag var uppe på scen? Jag var tvungen att vara där när hon vaknade. Ensam.

Efter fyra timmar på vägarna stannade vi och tankade. Jag sprang in och köpte en baguette till mig och en stor kaffe. Omtänksam som jag är letade jag efter någonting att ge Linnéa ifall hon vaknade, men det bästa jag kunde hitta var baguetterna så jag köpte en till henne också. När alla handlat och utfört sina behov var vi på vägarna igen. Jag satt ensam längst bak i bussen med Linnéa, rädd för att hon skulle vakna av att höra de andras röster. Rädd för att de isåfall skulle förstöra för mig. Plötsligt lutade hon sitt huvud mot mitt bröst, jag försökte se ifall hon vaknat men det hade hon inte. En suck av lättnad slank ur mig. Trots det gjorde det ont i mig att se henne såhär, så förstörd som hon var igår. Det var verkligen inte vad jag trott skulle hända, upprepade jag för mig själv för säkert hundrade gången på bara några timmar. Det vibrerade till och jag smög försiktigt ned handen i fickan och fiskade upp mobilen.

"Har du fixat bruden?" Irriterat låste jag mobilen igen utan att svara. Idiot. Istället la jag armen om Linnéa och somnade med henne i min famn. 

I förra kapitlet:

”40 minuter senare gick jag bland affärens alla hyllor och letade efter makaronpaket. Irriterat följde jag gången, svängde av på en mindre gång och gick fel. Om och om igen. Är det ens möjligt att inte hitta till pastan när man gjort det i hela sitt liv? Antagligen därför att jag oroade mig för att något skulle hända nu när jag brutit mitt löfte till Tanya och Trevor. Plötsligt kände jag en hand på min axel. För att vara jag reagerade jag otroligt snabbt när jag vände mig om och började försvara mig själv.”

”Wow” flämtade Ulrik samtidigt som han vred sig av smärtorna. ”Dig ska man inte smyga sig på”. Jag ursäktade mig generat men hade inga planer på att berätta varför jag gjort som jag gjort. Istället frågade jag bara varför han var hemma, han hade bara varit borta i en vecka.

”Nästa spelning är inte förens på onsdag, visserligen i Stockholm men jag åkte direkt från Malmö hit och tänkte att jag kan lika gärna stanna här ett dygn”, svarade han och log. ”Jag tänkte åka till studion och skriva lite. Vill du med, eller har du planer?”. Det tog några sekunder innan jag förstod vad han sagt. Skulle jag få följa med? Ville han vara med mig? Samtidigt blixtrade bilder på min förföljare fram i huvudet. Jag fick inte vara ensam utan Trevor eller Tanya, det hade jag lovat. Jag hade redan brutit det löftet en gång.  Men Ulrik var ju ändå Ulrik, han skulle se till att ingenting hände.

”Jag följer gärna med. Jag måste hem med det här först”, sa jag och pekade på korgen med varor. ”Men det går fort”. Han nickade och vi började gå längs hyllorna.

Det var spänt mellan oss när vi gick den korta biten till studion. Utan någon riktig anledning hade tystnaden som tidigare varit ganska behaglig övergått till pinsam och jag kände Ulrik betrakta mig.

”Har det hänt någonting?” Frågade han när jag nervöst, och enligt mig diskret, sneglade över axeln för att se ifall någon följde efter mig. Jag skakade lätt på huvudet och försökte låtsas som ingenting. Ulrik höjde frågande på ena ögonbrynet men sa inget mer.

Klockan närmade sig åtta och genom ett av studions alla fönster kunde jag se himlen skifta färg.  Ulrik hade gått iväg för att fixa någonting att äta i köket. Kök var enligt mig en överdrift, det fanns ett kylskåp och en mikrovågsugn. Själv satt jag med Ulriks gitarr i ett osäkert handgrepp och tog några tafatta ackord. I huvudet kändes allt som en dimma. Trots att tusen tankar flög omkring där tänkte jag inte på någonting särskilt. Det var som att se dem, men inte läsa dem, ifall du förstår vad jag menar. Istället betraktade jag förstrött alla saker som fanns i studion. På golvet låg mängder av tomma notblad, plektrum, trumstockar… allt man kunde tänka sig. Bordet som stod i ena hörnet var också belamrat med saker, och på en utav stolarna låg en mössa. Den kändes på något vis bekant, men jag kunde inte sätta fingret på vart jag sett den. Jag lade långsamt ifrån mig gitarren, reste mig upp och gick fram till stolen. Samtidigt var mitt huvud i fullt arbete, försökte placera mössan.

”Gillar du min mössa?” flinade Ulrik som kom tillbaka från köket med ett berg av smörgåsar. Jag var nära ett genombrott i mina tankegångar och tittade varken på honom eller svarade på frågan. Ulrik närmade sig stillsamt bakifrån när jag plötsligt stelnade till. Senast jag såg mössan var i lördags. I affären. Mössan som jag hållit i mina händer föll till golvet när jag vände mig om, och stod ansikte mot ansikte med min förföljare. 

I nästa kapitel får vi veta vad som kommer hända med Linnéa. Är det här slutet på historien?