18:40:03
:)
19:12:59
Sorry guys..
17:58:00
Like a shadow...
I förra kapitlet:
”Du stannar i natt va” sa Trevor mellan tuggorna. Det var inte någon fråga, klockan var redan tolv.
”Jag tror jag sticker hem faktiskt”. Jag behövde tänka. Genast kom något mörkt i hans blick, och jag tittade på tv:n istället.
”Vågar du sticka hem själv då? Våldtäkterna som har varit…” Han behövde inte säga mer. Efter en stunds betänkande svarade jag honom.
”Är det okej om jag stannar då?”
Jag sov till tio nästa morgon, men trots det var sängen tom. Jag låg i Trevors säng nämligen, där vi somnat tillsammans vid tre-tiden föregående natt. Jag sträckte på mig och satte ner fötterna på det släta golvet.
”Trevor?” ropade jag försiktigt och sekunden senare dök ett förvånat ansikte upp i dörröppningen. Han kom försiktigt fram, rufsade om mig i håret och kysste mig. Nattens alla känslor kom tillbaka. Inte för att vi gjort det, men mysigt hade vi haft.
”Jag hoppas att du har frukosten färdig?” retades jag och flätade ihop fingrarna bakom hans rygg. Han stirrade blygt ner i golvet, och jag blev plötsligt ännu mer förälskad i honom.
”Det har jag faktiskt” erkände han. Jag skrattade och pussade honom på hakan, han var mycket längre än jag. ”Fast jag har inget annat än stekt ägg och bacon att bjuda på” flinade han. Jag skrattade igen, och så förflöt hela morgonen.
Tanya och jag tillbringade resten av dagen tillsammans. Vi hade bestämt oss för att shoppa, jag behövde nya kläder och hon ville också hitta något nytt. Trots att det var lördag var det inte mycket folk ute, solen sken och det var varmt, så jag antog att de flesta ville njuta av den sista solen innan det blev höst på riktigt. Vi gick in i affär efter affär, och det var inte förens jag stod i provhytten som Tanya närmade sig.
”Alltså… bli inte rädd nu” började hon, vilket genast gjorde att jag fick panik. Hon märkte det, såklart. ”Det är säkert inget” skyndade hon sig att säga. ”Det är nog bara jag som inbillar mig”. Jag kände hur ögonen tårades, jag fick panik.
”Säg bara!” avbröt jag. Det här var inte bra. Verkligen, verkligen inte bra. Tanya samlade sig och verkade leta efter rätt ord.
”Vid dörren. Han som står där, känner du honom?” Jag sneglade över hennes axel där det mycket riktigt stod en kille, men jag hade ingen aning om vem det var. Han stirrade på mig, det var uppenbart. Han drog egentligen inte till sig så mycket uppmärksamhet, i sina blåa jeans och den svarta skinnjackan såg han ut som alla andra, och hade inte Tanya sagt något hade jag troligtvis aldrig lagt märke till honom. Jag skakade på huvudet som svar på hennes fråga, och en nervös klump bildades i magen.
”Han har följt efter oss in och ut från de senaste fyra affärerna. Det kanske inte är något” berättade hon. Men jag visste. Det här var inte bra.
I nästa kapitel följer Tanya med hem till Linnéa där de försöker få rätsida på problemen. Dagen som börjat med kärlek slutade i en katastrof. Det verkar som om de kommer på en tillfällig lösning, men kommer det räcka? Nästa kapitel kommer den 21:a, klockan 18:00.
17:40:00
Pirater, pussar och pannkakor
I förra kapitlet:
”Du Linnéa” började han. ”Du är skitsnygg ikväll”. Det var simpla ord i sig, men jag fick den där varma känslan i kroppen igen och jag avgudade honom ännu mer. Blev imponerad över hur lätt det var för honom att uttala orden, som alltid fastnade i min mun. Tankarna gled iväg och jag kunde inte låta bli att undra om jag var förälskad i honom.
Utan att vänta på svar rörde sig Trevor mot köket och jag satt mållös kvar i soffan. I hjärnan virvlade hundratals tankar omkring, men ingen gav mig speciellt mycket klarhet över situationen. Därför satt jag försynt kvar i soffan och fortsatte att bläddra bland filmerna, utan att granska dem speciellt noga. När Trevor kom tillbaka och frågade vad jag ville se tog jag därför bara ut en film på måfå.
”Jag trodde inte du var speciellt förtjust i pirater”, svarade han. Det lät mer som än fråga en som ett svar.
”Alla tjejer gillar väl Johnny Depp”, flinade jag tillbaka och kunde inte undgå att lägga märke till hur hans uppsyn mörknade. Jag var taktfull nog att inte påpeka det, utan sänkte snabbt blicken.
Jag låg bekvämt i soffan med huvudet vilande mot Trevors bröstkorg. En timme av filmen hade passerat, och från sittande läge hade båda på något vis intagit ryggläge. Inte för att jag hade något emot det. Utan förvarning höjde Trevor ena armen och placerade en hårlock som fallit fram, bakom mitt öra. Världshistoriens längsta sekund när handen stannade kvar vid min kind, innan den återigen sänktes. Jag sneglade försiktigt upp mot honom, och för första gången tog jag mig tid att granska hans ansikte i detalj. Håret, som nästan var svart, var stylat i en rufsig frisyr som inte alls såg tillgjord ut. Det hängde ner i pannan på honom, och den solbrända hudtonen fick mig att känna mig blek i jämförelse. Ögonen var i en guldbrun nyans, som liknade sirap, eller möjligtvis väldigt mörk honung. Munnen var inte lika bred som Adams, men läpparna var desto fylligare. Ansiktet var… okej, inte direkt fyrkantigt, men något ditåt. Det fick honom att se stark ut. Trygg. Plötsligt mötte han min blick och log och jag kunde inte förmå mig att slita blicken ifrån honom.
Det var istället han som bröt ögonblicket genom att försiktigt resa upp sig. Något han inte förstörde var stämningen. Nervös inför vad som skulle hända flackade jag med blicken, men Trevor tog bara mitt ansikte i sina händer och kysste mig, frågande, som för att se om jag tänkte protestera. Inga protester kom och han kysste mig igen, fjäderlätta läppar som snuddade vid mina. När han sedan drog sig ifrån mig önskade jag inget högre än att han skulle göra om allt, göra det igen och igen. Det var underbart. Det enda som hände var att han höjde ena ögonbrynet och flinade mot mig.
”Visst är jag grym på att kyssas?” En kudde träffade hans ansikte och sedan var kuddkriget i full gång.
Oräkneliga slag senare låg alla kuddar på golvet, med mig över sig, och på något underligt vis låg Trevor över mig. Med snabba fingrar kittlade han mig, och när jag brast ut i ett ovanligt högt skrattanfall fanns ingen anledning att sluta.
”Ger du dig?” utbrast han. Luften hade gått ur mig och jag gjorde ett försök till att nicka, men det var omöjligt. Efter ytterligare några minuter lyckades jag pressa fram ett ”ja” och till min förvåning lyfte han upp mig från golvet och la mig i soffan. Jag hade aldrig tänkt på det förut, men Trevor var vältränad. Inte för att jag inte gillar det. Tvärtom. Jag hade bara aldrig tänkt på det. Nu tänkte jag på det, när Trevor lutade sig över mig och andades i mitt ansikte, då tänkte jag på det. Eller… va? Vad var det jag tänkt på? Jag mindes inte längre. Det enda jag kunde tänka på en stund som det här, var hur mycket jag älskade Trevor. Men det fanns någon mer jag älskade… fast för stunden kunde jag inte komma ihåg vem det var.
Trevors läppar närmade sig mina, och jag fäste blicken i hans. Det var inte mer än en kyss, men den varade i flera sekunder och följdes upp med en snabb puss innan han leende drog sig undan. Jag log också, strålade troligtvis med hela ansiktet när han lutade mig mot sig.
”Vill du äta något?” frågade Trevor när den första filmen var slut. Jag nickade och mumlade något oförståeligt. Trevor greppade min hand och tog med mig till köket.
”Pasta, pizza eller pannkakor?” frågade han. Jag skrattade, men han verkade inte förstå det komiska.
”P P P” flinade jag. ”Pasta. Pizza. Pannkakor”. Jag fick ett leende tillbaka och en puss på näsan. Jag funderade inte mer utan svarade pannkakor på hans fråga, och tittade noga på när han knäckte ägg och vispade mjöl i en bunke. Jag hade konstigt nog aldrig sett någon kille i min egen ålder laga mat, och jag verkade bli mer förälskad än någonsin när jag såg Trevor göra det. En kvart senare satt vi åter framför tv:n, den här gången tillsammans med en hög pannkakor.
”Du stannar i natt va” sa Trevor mellan tuggorna. Det var inte någon fråga, klockan var redan tolv.
”Jag tror jag sticker hem faktiskt”. Jag behövde tänka. Genast kom något mörkt i hans blick, och jag tittade på tv:n istället.
”Vågar du sticka hem själv då? Våldtäkterna som har varit…” Han behövde inte säga mer. Efter en stunds betänkande svarade jag honom.
”Är det okej om jag stannar då?”
10:34:53
VIKTIGT!
16:13:16
Som på film
I förra kapitlet:
”Jag kommer nog inte till skolan på hela veckan, det har uppstått… det har kommit saker i vägen som jag måste fixa. Men vi kanske kan hitta på något på fredag? Eller ska du på snowboard-trip?” flinade han. Jag himlade med ögonen.
”Äh, lägg av! Jag gör gärna något” tillade jag sedan, betydligt allvarligare.
”Grymt, du kan få följa med hem till mig vid sex så kan vi titta på film eller något. Eller vill du hellre ut och festa?” Jag blev genast mycket gladare, jag trivdes bra i Trevors sällskap.
”Filmkväll blir perfekt!”
På torsdag-kvällen satt jag vid köksbordet med matteboken framför mig i ett försök att göra läxan som skulle in på måndag, jag ville slippa sitta med den i helgen. Tankarna flöt, inte helt oväntat, iväg och konstigt nog var det Trevor jag tänkte på. Vi hade verkligen kommit nära varandra på de här veckorna vi känt varandra. Jag suckade och slog igen matteboken. Det var lönlöst.
Jag hade inte fått ett enda sms av honom på de här dagarna, och efter att ha skickat ett antal sms på både tisdagen och onsdagen utan att få svar, hade jag inte ens försökt idag. Det gjorde mig ledsen, trots att jag visste att det inte var något. En smäll i dörren avbröt mina funderingar.
”Hallå?” Det var mamma. ”Är du hemma Linnéa?” Jag ropade ett svar och började duka bordet. Maten stod klar på spisen, det var bara att ta för sig. Under de följande minuterna åt vi under tystnad, men mamma bröt även den.
”Har du några planer för helgen?” frågade hon. Motvilligt berättade jag att jag skulle till Trevor. Inte så att jag skämdes, men jag ville inte att hon skulle få för sig något. Vi brukade inte prata om killar heller, och det var ingenting jag ville börja med. Hon måste ha märkt det, för hon frågade försiktigt om jag skulle sova över. Jävlig som jag var svarade jag att det inte var bestämt, trots att jag inte hade några planer på att göra det. Men i och för sig, varför inte?
Efter skolan hade jag gått raka vägen hem för att förbereda mig inför kvällen, när jag plötsligt kom på något. Jag hade ingen aning om vart Trevor bodde, det enda jag visste var att han bodde ensam, vilket var en av orsakerna till att vi skulle vara hemma hos honom och inte hos mig. Jag struntade i att skicka veckans sjunde sms eftersom jag kände på mig att även det skulle bli obesvarat. I stället ringde jag till Adam, och hoppades att han – till motsats från Trevor – faktiskt kunde hjälpa mig. Som tur var svarade han redan efter tredje signalen och jag fick en detaljerad beskrivning på hur jag skulle hitta dit. Jag tackade för hjälpen och ignorerade, dock ganska osmidigt, ytterligare en gliring om mitt och Trevors förhållande.
En del utav mig ville göra sig i ordning inför kvällen, trots att jag aldrig brukade klä upp mig inför vänner, speciellt inte på en hemmakväll. Men det var något speciellt hos Trevor, något jag drogs till. Därför drog jag inte på mig mjukisbyxor eller onepiece som jag i vanliga fall skulle gjort, utan ett par svarta strumpbyxor och en tunika som i och för sig dolde mycket, men ändå visade upp mina former. Dessutom gjorde den att jag såg smalare ut. Ett extra lager mascara, håret uppsatt i en slarvig knut och – voilà!
Jag hade inga problem med att hitta till lägenheten och snart stod jag utanför. Bara några sekunder efter att jag knackat öppnades dörren och jag hoppade förskräckt till. Trevor, som till en början sett ganska irriterad ut, sken upp och bad mig komma in. Jag hann bara hänga upp jackan innan jag tappade hakan.
”Bor du här?” frågade jag. Herregud, jag lät smått hysterisk. Fullt förståeligt, lägenheten – om man nu kunde kalla det för lägenhet – var enorm. Det var högt i tak, väggarna var ljusa och ena väggen var täckt med panoramafönster. Stora tavlor med smakfullt svarta ramar täckte de övriga väggarna och jag missade inte den svarta skinnsoffan som stod i ett hörn, mittemot en – just det – enorm tv. Trevor log snett mot mig.
”Mjo, jag gör liksom det” svarade han, nästan lite frånvarande. Han fick nog ofta sådana här reaktioner. Jag blev genast generad.
”Förlåt. Jag menade inte… alltså…” försökte jag. Trevor avbröt mig skrattande, han förstod vad jag menade. På hans begäran satte jag mig i soffan och började välja bland filmerna som låg i en hög på bordet. Nedladdade. Såklart.
Något fick mig att lyfta blicken och möta Trevors blick som fortfarande såg på mig.
”Du Linnéa” började han. ”Du är skitsnygg ikväll”. Det var simpla ord i sig, men jag fick den där varma känslan i kroppen igen och jag avgudade honom ännu mer. Blev imponerad över hur lätt det var för honom att uttala orden, som alltid fastnade i min mun. Tankarna gled iväg och jag kunde inte låta bli att undra om jag var förälskad i honom.
18:00:00
Skateboard
I förra kapitlet:
Kunde jag lära mig nu skulle jag vara evigt tacksam mot honom. Jag tog den sista tuggan av mackan och gick till badrummet för att borsta tänderna.
”Skulle gärna vilja, men jag har andra planer ;)” Skulle han skolka? Han verkade inte vara en sådan som skolkade. Det kanske var något viktigt han skulle göra. Det måste det vara. Eller?
Trots att jag innerst inne visste att jag inte skulle få svar så skickade jag ändå iväg ännu ett sms.
”Vad ska du göra?” Minuterna passerade utan att jag fick något svar.
Nästa morgon gick jag ensam till skolan. När jag väl var framme, pratade alla om samma sak. En våldtäckt hade ägt rum söndag kväll, och den utsatte var en tjej som gick första året, precis som jag. Nog för att man alltid blir lite småskraj när våldtäckter äger rum, men när det är någon i ens egen ålder – och som dessutom går på samma skola som jag – är det dubbelt så läskigt, det kan jag intyga.
Nu var det alltså det här som hela skolan pratade om. Tjejen, Madeleine tror jag hon heter, går i en parallellklass och var såklart inte i skolan. Jag hade aldrig pratat med henne, och det var inte utan att jag kunde känna mig lite lättad över det. Jag vet inte om jag skulle klara att hjälpa henne ifall det var så, även om jag velat.
Sju minuter för tidigt anlände jag till den skateboard-ramp som Trevor och jag bestämt träff vid. Som sagt, jag är noga med tider.
Jag hade inte hört någonting av honom sedan han talat om dagens skolk-planer, men det hade jag heller inte väntat mig. Jag väntade i fem minuter. Tio. Jag sneglade på klockan ofta, säkert flera gånger i minuten – jag var nervös. En kvart passerade. Suckande tog jag upp mobilen, knappade in ett sms och var precis på väg att skicka iväg det när Trevor kom springande.
”Förlåt” flämtade han. ”Har du väntat länge?” frågade han sedan, när han hämtat andan. Jag skakade på huvudet. ”Nej. Nu kör vi igång istället! Visa hur man gör en handplant nu!” Utan förvarning började han skratta, högre än jag någonsin hört honom skratta förut.
”Vad är det som är så roligt?” frågade jag förvånat. Trevor kippade efter luft, och ett tag trodde jag nästan att han skulle ramla omkull.
”Handplant!” utbrast han innan han föll in i ännu en skrattattack. ”Handplant gör man när man åker snowboard!” han vinglade till och höll mycket riktigt på att ramla omkull, men till slut tystnade skratten.
”Ska vi börja då?” frågade jag trumpet.
En och en halv timme senare hade jag i alla fall lyckats lära mig allt basic, som Trevor uttryckte det. Visst hade jag fått ett antal skrapsår, och imorgon var det väldigt troligt att jag skulle ha massor av blåmärken, men vad gjorde det? Trevor bar skateboarden under armen när vi gick bredvid varandra på hemvägen.
”Du var duktig, mycket bättre än jag trodde” berättade han när vi stod utanför mitt hus. Jag kände hur jag nästan tappade hakan, uppriktigheten gick inte att ta miste på.
”Jag är inte så värdelös som du tror” skämtade jag, och fyrade av ett osäkert leende.
”Skyll inte på mig, hade du inte förberett dig på att åka snowboard och göra handplants hade jag haft högre tankarom dig” retades han. Jag gjorde en grimas åt honom och började gå mot dörren.
”Linnéa, vänta!” Jag vände mig om och såg hur han med långa steg gick mot mig. Frågande höjde jag ögonbrynen mot honom, vad ville han?
”Jag kommer nog inte till skolan på hela veckan, det har uppstått… det har kommit saker i vägen som jag måste fixa. Men vi kanske kan hitta på något på fredag? Eller ska du på snowboard-trip?” flinade han. Jag himlade med ögonen.
”Äh, lägg av! Jag gör gärna något” tillade jag sedan, betydligt allvarligare.
”Grymt, du kan få följa med hem till mig vid sex så kan vi titta på film eller något. Eller vill du hellre ut och festa?” Jag blev genast mycket gladare, jag trivdes bra i Trevors sällskap.
”Filmkväll blir perfekt!” Jag älskade 'mysiga hemmakvällar'. Dessutom vågade jag inte erkänna att jag var rädd för våldtäcksmannen som fortfarande gick lös.
18:00:00
En helt vanlig söndagkväll
I förra kapitlet:
”Jag är glad att vi kunde träffas nu”, sa Ulrik enkelt. Jag log.
”Jag också”. Jag var glad över att vi kände samma sak, att han faktiskt såg mig som sin vän.
”Jag kommer sticka imorgon och vara borta i två veckor nämligen” fortsatte han. Jag bara gapade och glädjen jag tidigare känt var som bortblåst.
”Vä-vänta va?” stammade jag. Drev han med mig?
Ulrik hade stuckit redan vid tre, och mitt humör var i botten resten utav dagen. Mina vänner var noga med att inte säga någonting som retade upp mig, och innerst inne hade jag dåligt samvete över att jag utsatte dem för det här. Jag visste att jag var tjurskallig, jag kände mig som en bortskämd snorunge, men jag kunde inte rå för det. Jag började vänja mig vid Ulrik, dum som jag var. Dagen flöt på utan större missöden, och nu var jag tillbaka hemma. Eftersom huset var tomt, jag var irriterad och ingenting intressant fanns att göra, hade jag börjat med att städa mitt rum. Otroligt nog hade jag även hunnit städa hela nedervåningen, och klockan var inte mer än tio. Det fanns ingenting mer att göra, så jag letade reda på min mobil och skickade ett sms till Trevor.
”Vad hände med min skejtlektion? ;)” Jag låste mobilen igen och la den framför mig på bordet. Tankarna vandrade tillbaka till dagen. Jag hade ju trots allt tillbringat hela förmiddagen tillsammans med Ulrik, jag borde vara överlycklig. Jag låste upp mobilen och kastade ett öga på skärmen, fortfarande inget svar. Tio är nog den värsta tiden på dygnet. Hade det varit en timme senare hade jag kunna lägga mig och försöka sova. Hade det varit en timme tidigare hade jag kunnat göra… något. Suckande reste jag mig och började gå uppför trappen. Jag var fortfarande förbannad och irriterad på mig själv, så jag tänkte ta en dusch för att lugna ner mig. Det brukade aldrig misslyckas.
När jag schamponerade håret fick jag en underlig känsla i kroppen. Det var någonting jag borde göra… eller något jag borde låta blir att göra. Konstigt nog kunde jag inte minnas vad det var. Nåja, då kunde det nog inte vara så viktigt trots allt.
Jag ryckte till när sms-signalen ljöd, jag var inte alls beredd.
”Sorry, hade fullt upp. Tja, hör av dig när du är sugen på blåmärken så ska vi se ;)” En suck slapp ur mig, så typiskt Trevor! Jag knappade in ett retsamt svar och började därefter bre några smörgåsar. Redan innan jag brett klart den andra smörgåsen fick jag nästa sms ifrån Trevor.
”Låt gå, snygging. Imorgon vid rampen, halv fem” Ett leende spred sig över mina läppar, så typiskt Trevor.
”Haha jag längtar redan. Tar vi följe till skolan imorgon? :)” Jag tog ett bett utav min smörgås som var komplett med ost och paprika och kunde inte undgå nervositeten som byggts upp inför morgondagen. Jag hade aldrig skejtat förut, troligtvis skulle jag dra omkull mig så många gånger att jag tappade räkningen. Enda anledningen till att jag gjorde det, förutom att Trevor erbjudit sig att lära mig, var att jag alltid velat vara bra på det men varit för feg för att försöka. Kunde jag lära mig nu skulle jag vara evigt tacksam mot honom. Jag tog den sista tuggan av mackan och gick till badrummet för att borsta tänderna.
”Skulle gärna vilja, men jag har andra planer ;)” Skulle han skolka? Han verkade inte vara en sådan som skolkade. Det kanske var något viktigt han skulle göra. Det måste det vara. Eller?
Vad var det Linnéa glömt, när hon stod i duschen? Vad menade Trevor med att han "hade fullt upp"? Varför ska han skolka imorgon?
