I förra kapitlet:

Plötsligt lutade hon sitt huvud mot mitt bröst, jag försökte se ifall hon vaknat men det hade hon inte. En suck av lättnad slank ur mig. Trots det gjorde det ont i mig att se henne såhär, så förstörd som hon var igår. Det var verkligen inte vad jag trott skulle hända, upprepade jag för mig själv för säkert hundrade gången på bara några timmar. Det vibrerade till och jag smög försiktigt ned handen i fickan och fiskade upp mobilen.

"Har du fixat bruden?" Irriterat låste jag mobilen igen utan att svara. Idiot. Istället la jag armen om Linnéa och somnade med henne i min famn. 

 

Jag vaknade med en hemsk huvudvärk och ont i ryggen. Först kändes allt främmande. Rummet, möblerna, min kropp, vad som hänt… allt. Sedan slogs minnena emot mig. Trots att scenen i Ulriks studio spelades upp gång på gång i mitt huvud så kunde jag inte placera vad som hänt. Vad hade han gjort med mig? Vart var jag? Jag kände efter i fickorna men självklart var inte min mobil kvar. Det var mörkt i rummet, jag hade ingen aning om vad klockan var och det fanns inte heller några fönster som kunde ge mig någon ledtråd. En ljusstrimma syntes längs golvet och jag gick genast fram till dörren.  Öppen. Förvånad över att dörren inte var låst smet jag snabbt ut ur rummet.

 

Jag befann mig i en lång korridor kantad med mängder av nya dörrar. Fan också, vart skulle jag ta vägen?

”Hallå där!” Jag vände mig snabbt om och fick se en stor man komma gåendes emot mig. Skrämd började jag springa åt det motsatta hållet bara för att höra mannen börja springa bakom mig. Korridoren vek av åt höger men när jag kommit runt hörnet sträckte ännu en korridor ut sig. Jag slutade inte springa. Innan jag hann reagera öppnades en dörr framför mig och ytterligare en man kom ut med ett förvånat uttryck i ansiktet. Trots sin tillfälliga förvirring lyckades han greppa tag i min arm. Jag var fast.

”Vad gör du här? Det är bara personalen och artisterna som får vistas backstage!” fräste den första mannen som nu hunnit ikapp mig. Ett plastkort hängde ned från en rem i hans byxor. Säkerhetsvakt. Det var ingenting som gjorde mig klarare i huvudet direkt.

”Jag är med Ulrik”. En ren chansning.  Jag visste inte ens om han var här.

”Den har man aldrig hört förr. ANDERS!” Det sista sa han i en sorts walkie talkie som satt fast i hans skärp. Sedan bar det iväg igen.

 

Några minuter senare var jag på fri fot igen. Eller ja, jag var med Anders. Han var tydligen någon sorts manager. Han var inte direkt min favorit, men jag ville ändå inte ställa till med problem för honom. Han hade trots allt räddat mig från vakten. Medan Anders satt och kollade i några papper satt jag och rullade tummarna. Då och då sneglade Anders på mig i smyg, som för att kontrollera att jag satt kvar.

”Vad är klockan?” vågade jag mig på att fråga en stund senare.

”Kvart i nio. Ulrik borde vara klar snart. Du har sovit länge”, svarade Anders. Klockan nio… Vara klar…? Menade han verkligen att jag sovit i ett dygn? Det betydde att jag var i Stockholm nu. Det gav svar på en fråga, men tyvärr ledde svaret bara till nya komplikationer.Jag oroade mig för skolan och för mamma. För Trevor och för Tanya. Borde jag fly när jag får chansen eller är det säkrare att vänta och se vad som händer? Det var riskfyllt att stanna, men samtidigt hade ingen skadat mig än. Så länge det var fullt med folk omkring mig borde jag vara säker. Att lifta från Stockholm till Göteborg var ingenting som lockade, men det var mitt enda alternativ ifall jag inte skulle stanna. Jag suckade högt. Lika bra att göra det bekvämt för sig, tänkte jag och fixade till kuddarna i soffan bakom mig. Då öppnades dörren och Ulrik kom in.

”Anders, kan du lämna oss ensamma en stund?”. Det var ingen fråga. Ulrik spände ögonen i mig och jag satt blickstilla tills vi var ensamma i rummet. Jag visste inte riktigt om jag skulle vara arg eller rädd, så jag satt bara spänt och väntade på vad som skulle hända. Ulrik hängde av sig gitarren och kom fram till mig.

”Kom inte närmare”, väste jag mellan tänderna. Rösten darrade till och jag lät inte alls så övertygande som jag hoppats. Ingen reaktion. ”Jag skriker”. Han visste att jag ljög. Ulrik slog sig lugnt ned i fåtöljen mittemot soffan och sköt den framåt under sig tills han stängt in mig mellan honom.

”Vi måste prata”. Jag kröp upp i soffan och försökte göra mig så liten som möjligt, livrädd för vad som skulle ske när vi var ensamma. Ulrik fattade ett fast tag kring mina handleder och försökte dra mig till sig och jag greps av ännu mer panik. Jag gjorde mitt bästa för att slingra mig ur hans grepp men förgäves. Istället för att han skulle släppa mig la han sitt ben över mina lår och låste fast mig helt. Det gjorde ont i kroppen och jag slutade göra motstånd. Tårarna började sakta rulla ned för mina kinder när smärtan avtog. Hur kunde det bli såhär?

 

Ur Ulriks perspektiv:

Jag ville inte att hon skulle gråta. Jag ville bara att hon skulle sluta göra motstånd. Det vibrerade till i fickan men jag tänkte inte ta upp mobilen, jag visste ändå vem det var ifrån och vad det stod. Nej jag har inte ”fixat bruden” än. Sorgsen mötte jag Linnéas rödgråtna ögon. Hon var rädd för mig. 

---

I nästa kapitel är Linnéa fortfarande ensam med Ulrik. Vad kommer hända tror ni? Förföljaren hade verkat otäck... Gillar ni att läsa om Linnéa eller Ulrik mest?

I förra kapitlet:

”Jag kunde absolut inte backa, jag var tvungen att komma ut härifrån. Utan att jag märkt det hade Ulrik närmat sig. Det var bara någon meter mellan oss nu, jag var instängd i ett hörn. Jag gjorde ett utfall och försökte springa mot dörren, men självklart fångade Ulrik mig och jag gav upp. Tårarna rann långsamt längs mina kinder när Ulrik låste fast mig i sitt grepp och baxade iväg mig till den lilla soffan som stod i hörnet av rummet. Sen blev allting svart.”

 

Ur Ulriks perspektiv.

Jag var förvirrad. Vad hade hänt egentligen? Vad hade jag gjort fel? Linnéa låg medvetslös i soffan och här satt jag. Ingenting gick enligt planerna. Hon var ju tvungen att vara vaken. Jag suckade och gick ut med mackorna till köket, ställde in dem i kylskåpet. Klockan närmade sig halv elva. Jag gick fram till Linnéa och grävde i hennes byxfickor efter hennes mobil. Som tur var hade hon inget lås, utan jag kom in i den direkt. Snabbt letade jag fram hennes mammas nummer och ringde. En kvinna svarade efter bara några signaler.

”Linnéa, vart är du?!” fräste hon ilsket. Fan också, varför skulle allt krångla så?

”Det är inte Linnéa” började jag lugnt och kvinnan i andra änden tystnade. ”Jag heter Ulrik och är kompis med Linnéa, vi träffades på Ica och hon följde med mig till studion. Det tog längre tid än väntat och hon har somnat i soffan här” berättade jag.

”Åh… Ska jag komma och hämta henne?” frågade hennes mamma. Förvirringen hördes lång väg, uppenbarligen hade Linnéa inte berättat om mig. Ska jag vara ärlig gjorde det mig lite ledsen.

”Nej nej, det går bra att hon stannar här. Det finns ett problem däremot, jag ska till Stockholm imorgon och jag skulle vilja be om en tjänst. Linnéa var lite… konstig, jag tror hon behöver någon att prata med. Jag vill inte bara lämna henne här när jag tror att hon behöver mig…”…

 

 

”Vad har nu flugit i dig?” Utbrast Anders, min manager. Jag flinade medan jag kom bärandes på Linnéa. Försiktigt placerade jag henne i turnébussen, inget strul.

”Jaså, det här var anledningen till varför vi skulle åka tillbaka till Göteborg och blir tvingade att åka vid fyra på morgonen för att hinna fram i tid” muttrade han. Anders är mer utav en kvällsmänniska, om man säger så.

”Äsch lägg av, det är bara en kompis” försvarade jag mig. Jag behövde genomföra det här i lugn och ro och så snart som möjligt. Att ta med henne var mitt enda val.

”Du har inte haft med dig någon ’kompis’ tidigare” påpekade Anders men jag himlade bara med ögonen som svar. Klockan var, precis som han nämnt, fyra på morgonen och jag var dödstrött. Linnéa var fortfarande inte vid medvetandet och jag hade hunnit fundera mycket på vad som skulle hända när hon vaknade. Vad skulle hända om hon inte vaknade fören jag var uppe på scen? Jag var tvungen att vara där när hon vaknade. Ensam.

 

 

Efter fyra timmar på vägarna stannade vi och tankade. Jag sprang in och köpte en baguette till mig och en stor kaffe. Omtänksam som jag är letade jag efter någonting att ge Linnéa ifall hon vaknade, men det bästa jag kunde hitta var baguetterna så jag köpte en till henne också. När alla handlat och utfört sina behov var vi på vägarna igen. Jag satt ensam längst bak i bussen med Linnéa, rädd för att hon skulle vakna av att höra de andras röster. Rädd för att de isåfall skulle förstöra för mig. Plötsligt lutade hon sitt huvud mot mitt bröst, jag försökte se ifall hon vaknat men det hade hon inte. En suck av lättnad slank ur mig. Trots det gjorde det ont i mig att se henne såhär, så förstörd som hon var igår. Det var verkligen inte vad jag trott skulle hända, upprepade jag för mig själv för säkert hundrade gången på bara några timmar. Det vibrerade till och jag smög försiktigt ned handen i fickan och fiskade upp mobilen.

"Har du fixat bruden?" Irriterat låste jag mobilen igen utan att svara. Idiot. Istället la jag armen om Linnéa och somnade med henne i min famn. 

 

 

I förra kapitlet:

”40 minuter senare gick jag bland affärens alla hyllor och letade efter makaronpaket. Irriterat följde jag gången, svängde av på en mindre gång och gick fel. Om och om igen. Är det ens möjligt att inte hitta till pastan när man gjort det i hela sitt liv? Antagligen därför att jag oroade mig för att något skulle hända nu när jag brutit mitt löfte till Tanya och Trevor. Plötsligt kände jag en hand på min axel. För att vara jag reagerade jag otroligt snabbt när jag vände mig om och började försvara mig själv.”

 

”Wow” flämtade Ulrik samtidigt som han vred sig av smärtorna. ”Dig ska man inte smyga sig på”. Jag ursäktade mig generat men hade inga planer på att berätta varför jag gjort som jag gjort. Istället frågade jag bara varför han var hemma, han hade bara varit borta i en vecka.

”Nästa spelning är inte förens på onsdag, visserligen i Stockholm men jag åkte direkt från Malmö hit och tänkte att jag kan lika gärna stanna här ett dygn”, svarade han och log. ”Jag tänkte åka till studion och skriva lite. Vill du med, eller har du planer?”. Det tog några sekunder innan jag förstod vad han sagt. Skulle jag få följa med? Ville han vara med mig? Samtidigt blixtrade bilder på min förföljare fram i huvudet. Jag fick inte vara ensam utan Trevor eller Tanya, det hade jag lovat. Jag hade redan brutit det löftet en gång.  Men Ulrik var ju ändå Ulrik, han skulle se till att ingenting hände.

”Jag följer gärna med. Jag måste hem med det här först”, sa jag och pekade på korgen med varor. ”Men det går fort”. Han nickade och vi började gå längs hyllorna.

 

 

Det var spänt mellan oss när vi gick den korta biten till studion. Utan någon riktig anledning hade tystnaden som tidigare varit ganska behaglig övergått till pinsam och jag kände Ulrik betrakta mig.

”Har det hänt någonting?” Frågade han när jag nervöst, och enligt mig diskret, sneglade över axeln för att se ifall någon följde efter mig. Jag skakade lätt på huvudet och försökte låtsas som ingenting. Ulrik höjde frågande på ena ögonbrynet men sa inget mer.

 

 

Klockan närmade sig åtta och genom ett av studions alla fönster kunde jag se himlen skifta färg.  Ulrik hade gått iväg för att fixa någonting att äta i köket. Kök var enligt mig en överdrift, det fanns ett kylskåp och en mikrovågsugn. Själv satt jag med Ulriks gitarr i ett osäkert handgrepp och tog några tafatta ackord. I huvudet kändes allt som en dimma. Trots att tusen tankar flög omkring där tänkte jag inte på någonting särskilt. Det var som att se dem, men inte läsa dem, ifall du förstår vad jag menar. Istället betraktade jag förstrött alla saker som fanns i studion. På golvet låg mängder av tomma notblad, plektrum, trumstockar… allt man kunde tänka sig. Bordet som stod i ena hörnet var också belamrat med saker, och på en utav stolarna låg en mössa. Den kändes på något vis bekant, men jag kunde inte sätta fingret på vart jag sett den. Jag lade långsamt ifrån mig gitarren, reste mig upp och gick fram till stolen. Samtidigt var mitt huvud i fullt arbete, försökte placera mössan.

”Gillar du min mössa?” flinade Ulrik som kom tillbaka från köket med ett berg av smörgåsar. Jag var nära ett genombrott i mina tankegångar och tittade varken på honom eller svarade på frågan. Ulrik närmade sig stillsamt bakifrån när jag plötsligt stelnade till. Senast jag såg mössan var i lördags. I affären. Mössan som jag hållit i mina händer föll till golvet när jag vände mig om, och stod ansikte mot ansikte med min förföljare. 

 

---

I nästa kapitel får vi veta vad som kommer hända med Linnéa. Är det här slutet på historien? 

I förra kapitlet:

”Vid dörren. Han som står där, känner du honom?” Jag sneglade över hennes axel där det mycket riktigt stod en kille, men jag hade ingen aning om vem det var. Han stirrade på mig, det var uppenbart. Han drog egentligen inte till sig så mycket uppmärksamhet, i sina blåa jeans och den svarta skinnjackan såg han ut som alla andra, och hade inte Tanya sagt något hade jag troligtvis aldrig lagt märke till honom. Jag skakade på huvudet som svar på hennes fråga, och en nervös klump bildades i magen.

”Han har följt efter oss in och ut från de senaste fyra affärerna. Det kanske inte är något” berättade hon. Men jag visste. Det här var inte bra.

 

 

För att inte väcka misstankar fortsatte vi gå omkring i affärer en stund till. Trots att Tanya försökte intala mig att det antagligen inte var någonting allvarligt kunde jag inte slappna av. Miljoner tankar flög omkring i mitt huvud. Vem var han? Varför just jag? Vad ville han mig? Utan att hjälpa det kom ordet våldtäcksman upp och etsade sig fast i mina tankar. Tanya plockade förstrött bland klädesplagg men jag visste att hon betraktade mig i smyg. Till slut klarade jag inte mer.

”Vi går hem” väste jag. Tanya måste ha sett galenskapen i min blick för hon nickade instämmande. ”Jag ska bara betala först”. Jag väntade medan hon ställde sig i kön och betalade för sina plagg. Tjugo minuter senare satt vi hemma hos Trevor.

 

 

”Vad fan?!” utbrast Trevor oroligt efter att Tanya berättat hela historien medan jag med trött undvek de fyra ögon som försökte möta mina. När det inte slutade suckade jag och mötte uppgivet Trevors blick.

”Vad ska jag göra?” pep jag. Trevor sträckte sig mot mig och fick mig genast att känna mig trygg när han omfamnade mig. Han såg ut att fundera en stund innan han delade med sig av den enda lösning han kunde komma på.

”Du får aldrig vara ensam förens det här har klarats upp”. Tanya nickade instämmande. ”Oavsett vad du ska göra får du se till att du har någon du känner i närheten. Jag, Tanya… Vem som helst. Okej?” Men det kändes inte okej. Det kändes inte bra på något sätt. Allt kändes rent utsagt förjävligt. Jag ville inte förlora den lilla känslan av frihet jag fått sen jag började gymnasiet. Jag ville inte känna mig som ett småbarn som skulle passas varenda vaket ögonblick. Värst av allt, jag ville inte vara tvungen att vara bevakad för att slippa råka illa ut. Så jag skakade långsamt på huvudet.

”Är du inte riktigt klok?!” fräst Tanya. ”Det här är det enda vi kan göra för att hindra den där killen från att… jag vet inte. Göra vad som nu dyker upp i hans sjuka hjärna. Du måste göra det här tills det löser sig!” Trevor instämde. Innerst inne visste jag att det här var det bästa vi kunde göra.

”Jag ringer din morsa och ser ifall hon har något bättre förslag” sa Tanya och började gräva i fickan efter mobilen. Jag stelnade till.

”Dra inte in mamma i det här!” Utbrast jag. Trevor stirrade på mig med en blandning av ilska och oro.

”Okej, okej jag ska inte vara ensam en enda sekund” lovade jag uppgivet. ”Men då får ni inte säga något till mamma. Hon skulle bara bli orolig och det tjänar ingenting till”. De lovade.

 

---

I nästa kapitel händer någonting som Linnéa inte räknar med. Det är måndag, och en överraskning väntar...

Tack för att ni fortsätter besöka bloggen, trots min inaktivitet!

Jag måste tyvärr säga att jag inte kan komma med något nytt kapitel på ett tag. Jag är verkligen jätte ledsen, ni är grymma läsare, men jag får verkligen inte tiden till att räcka till. Vi har haft tre prov den här veckan (varav ett nationellt) och har två prov nästa vecka, även där ett nationellt. Våran teatergrupp har dessutom premiär då, så jag kommer vara upptagen ett bra tag. Som sagt, jag är verkligen super ledsen över detta! Jag ska försöka få till ett kapitel snart, jag vet inte när det blir klart.. Ni får hålla ögonen öppna helt enkelt!

I förra kapitlet:

”Du stannar i natt va” sa Trevor mellan tuggorna. Det var inte någon fråga, klockan var redan tolv.

”Jag tror jag sticker hem faktiskt”. Jag behövde tänka. Genast kom något mörkt i hans blick, och jag tittade på tv:n istället.

”Vågar du sticka hem själv då? Våldtäkterna som har varit…” Han behövde inte säga mer. Efter en stunds betänkande svarade jag honom.

”Är det okej om jag stannar då?”

Jag sov till tio nästa morgon, men trots det var sängen tom. Jag låg i Trevors säng nämligen, där vi somnat tillsammans vid tre-tiden föregående natt. Jag sträckte på mig och satte ner fötterna på det släta golvet.

”Trevor?” ropade jag försiktigt och sekunden senare dök ett förvånat ansikte upp i dörröppningen. Han kom försiktigt fram, rufsade om mig i håret och kysste mig. Nattens alla känslor kom tillbaka. Inte för att vi gjort det, men mysigt hade vi haft.

”Jag hoppas att du har frukosten färdig?” retades jag och flätade ihop fingrarna bakom hans rygg. Han stirrade blygt ner i golvet, och jag blev plötsligt ännu mer förälskad i honom.

”Det har jag faktiskt” erkände han. Jag skrattade och pussade honom på hakan, han var mycket längre än jag. ”Fast jag har inget annat än stekt ägg och bacon att bjuda på” flinade han. Jag skrattade igen, och så förflöt hela morgonen.

 

 

Tanya och jag tillbringade resten av dagen tillsammans. Vi hade bestämt oss för att shoppa, jag behövde nya kläder och hon ville också hitta något nytt. Trots att det var lördag var det inte mycket folk ute, solen sken och det var varmt, så jag antog att de flesta ville njuta av den sista solen innan det blev höst på riktigt. Vi gick in i affär efter affär, och det var inte förens jag stod i provhytten som Tanya närmade sig.

”Alltså… bli inte rädd nu” började hon, vilket genast gjorde att jag fick panik. Hon märkte det, såklart. ”Det är säkert inget” skyndade hon sig att säga. ”Det är nog bara jag som inbillar mig”. Jag kände hur ögonen tårades, jag fick panik.

”Säg bara!” avbröt jag. Det här var inte bra. Verkligen, verkligen inte bra. Tanya samlade sig och verkade leta efter rätt ord.

”Vid dörren. Han som står där, känner du honom?” Jag sneglade över hennes axel där det mycket riktigt stod en kille, men jag hade ingen aning om vem det var. Han stirrade på mig, det var uppenbart. Han drog egentligen inte till sig så mycket uppmärksamhet, i sina blåa jeans och den svarta skinnjackan såg han ut som alla andra, och hade inte Tanya sagt något hade jag troligtvis aldrig lagt märke till honom. Jag skakade på huvudet som svar på hennes fråga, och en nervös klump bildades i magen.

”Han har följt efter oss in och ut från de senaste fyra affärerna. Det kanske inte är något” berättade hon. Men jag visste. Det här var inte bra.

 

---

I nästa kapitel följer Tanya med hem till Linnéa där de försöker få rätsida på problemen. Dagen som börjat med kärlek slutade i en katastrof. Det verkar som om de kommer på en tillfällig lösning, men kommer det räcka? Nästa kapitel kommer den 21:a, klockan 18:00.

I förra kapitlet:

”Du Linnéa” började han. ”Du är skitsnygg ikväll”. Det var simpla ord i sig, men jag fick den där varma känslan i kroppen igen och jag avgudade honom ännu mer. Blev imponerad över hur lätt det var för honom att uttala orden, som alltid fastnade i min mun. Tankarna gled iväg och jag kunde inte låta bli att undra om jag var förälskad i honom.

 

 

Utan att vänta på svar rörde sig Trevor mot köket och jag satt mållös kvar i soffan. I hjärnan virvlade hundratals tankar omkring, men ingen gav mig speciellt mycket klarhet över situationen. Därför satt jag försynt kvar i soffan och fortsatte att bläddra bland filmerna, utan att granska dem speciellt noga. När Trevor kom tillbaka och frågade vad jag ville se tog jag därför bara ut en film på måfå.

”Jag trodde inte du var speciellt förtjust i pirater”, svarade han. Det lät mer som än fråga en som ett svar.

”Alla tjejer gillar väl Johnny Depp”, flinade jag tillbaka och kunde inte undgå att lägga märke till hur hans uppsyn mörknade. Jag var taktfull nog att inte påpeka det, utan sänkte snabbt blicken.

 

 

Jag låg bekvämt i soffan med huvudet vilande mot Trevors bröstkorg. En timme av filmen hade passerat, och från sittande läge hade båda på något vis intagit ryggläge. Inte för att jag hade något emot det. Utan förvarning höjde Trevor ena armen och placerade en hårlock som fallit fram, bakom mitt öra. Världshistoriens längsta sekund när handen stannade kvar vid min kind, innan den återigen sänktes. Jag sneglade försiktigt upp mot honom, och för första gången tog jag mig tid att granska hans ansikte i detalj. Håret, som nästan var svart, var stylat i en rufsig frisyr som inte alls såg tillgjord ut. Det hängde ner i pannan på honom, och den solbrända hudtonen fick mig att känna mig blek i jämförelse. Ögonen var i en guldbrun nyans, som liknade sirap, eller möjligtvis väldigt mörk honung. Munnen var inte lika bred som Adams, men läpparna var desto fylligare. Ansiktet var… okej, inte direkt fyrkantigt, men något ditåt. Det fick honom att se stark ut. Trygg. Plötsligt mötte han min blick och log och jag kunde inte förmå mig att slita blicken ifrån honom.

Det var istället han som bröt ögonblicket genom att försiktigt resa upp sig. Något han inte förstörde var stämningen. Nervös inför vad som skulle hända flackade jag med blicken, men Trevor tog bara mitt ansikte i sina händer och kysste mig, frågande, som för att se om jag tänkte protestera. Inga protester kom och han kysste mig igen, fjäderlätta läppar som snuddade vid mina. När han sedan drog sig ifrån mig önskade jag inget högre än att han skulle göra om allt, göra det igen och igen. Det var underbart. Det enda som hände var att han höjde ena ögonbrynet och flinade mot mig.

”Visst är jag grym på att kyssas?” En kudde träffade hans ansikte och sedan var kuddkriget i full gång.

 

 

Oräkneliga slag senare låg alla kuddar på golvet, med mig över sig, och på något underligt vis låg Trevor över mig. Med snabba fingrar kittlade han mig, och när jag brast ut i ett ovanligt högt skrattanfall fanns ingen anledning att sluta.

”Ger du dig?” utbrast han. Luften hade gått ur mig och jag gjorde ett försök till att nicka, men det var omöjligt. Efter ytterligare några minuter lyckades jag pressa fram ett ”ja” och till min förvåning lyfte han upp mig från golvet och la mig i soffan. Jag hade aldrig tänkt på det förut, men Trevor var vältränad. Inte för att jag inte gillar det. Tvärtom. Jag hade bara aldrig tänkt på det. Nu tänkte jag på det, när Trevor lutade sig över mig och andades i mitt ansikte, då tänkte jag på det. Eller… va? Vad var det jag tänkt på? Jag mindes inte längre. Det enda jag kunde tänka på en stund som det här, var hur mycket jag älskade Trevor. Men det fanns någon mer jag älskade… fast för stunden kunde jag inte komma ihåg vem det var.

Trevors läppar närmade sig mina, och jag fäste blicken i hans. Det var inte mer än en kyss, men den varade i flera sekunder och följdes upp med en snabb puss innan han leende drog sig undan. Jag log också, strålade troligtvis med hela ansiktet när han lutade mig mot sig.

 

 

”Vill du äta något?” frågade Trevor när den första filmen var slut. Jag nickade och mumlade något oförståeligt. Trevor greppade min hand och tog med mig till köket.

”Pasta, pizza eller pannkakor?” frågade han. Jag skrattade, men han verkade inte förstå det komiska.

”P P P” flinade jag. ”Pasta. Pizza. Pannkakor”. Jag fick ett leende tillbaka och en puss på näsan. Jag funderade inte mer utan svarade pannkakor på hans fråga, och tittade noga på när han knäckte ägg och vispade mjöl i en bunke. Jag hade konstigt nog aldrig sett någon kille i min egen ålder laga mat, och jag verkade bli mer förälskad än någonsin när jag såg Trevor göra det. En kvart senare satt vi åter framför tv:n, den här gången tillsammans med en hög pannkakor.

”Du stannar i natt va” sa Trevor mellan tuggorna. Det var inte någon fråga, klockan var redan tolv.

”Jag tror jag sticker hem faktiskt”. Jag behövde tänka. Genast kom något mörkt i hans blick, och jag tittade på tv:n istället.

”Vågar du sticka hem själv då? Våldtäkterna som har varit…” Han behövde inte säga mer. Efter en stunds betänkande svarade jag honom.

”Är det okej om jag stannar då?”

 

---

 

 

Självklart ska inte nästa del komma ut den 21:a! Jag kollade en vecka fel i kalendern, det kommer självklart den 14:e! Ursäkta mig, det var slarvigt gjort, haha!

I förra kapitlet:

”Jag kommer nog inte till skolan på hela veckan, det har uppstått… det har kommit saker i vägen som jag måste fixa. Men vi kanske kan hitta på något på fredag? Eller ska du på snowboard-trip?” flinade han. Jag himlade med ögonen.

”Äh, lägg av! Jag gör gärna något” tillade jag sedan, betydligt allvarligare.

”Grymt, du kan få följa med hem till mig vid sex så kan vi titta på film eller något. Eller vill du hellre ut och festa?” Jag blev genast mycket gladare, jag trivdes bra i Trevors sällskap.

”Filmkväll blir perfekt!”

På torsdag-kvällen satt jag vid köksbordet med matteboken framför mig i ett försök att göra läxan som skulle in på måndag, jag ville slippa sitta med den i helgen. Tankarna flöt, inte helt oväntat, iväg och konstigt nog var det Trevor jag tänkte på. Vi hade verkligen kommit nära varandra på de här veckorna vi känt varandra. Jag suckade och slog igen matteboken. Det var lönlöst.

Jag hade inte fått ett enda sms av honom på de här dagarna, och efter att ha skickat ett antal sms på både tisdagen och onsdagen utan att få svar, hade jag inte ens försökt idag. Det gjorde mig ledsen, trots att jag visste att det inte var något. En smäll i dörren avbröt mina funderingar.

”Hallå?” Det var mamma. ”Är du hemma Linnéa?” Jag ropade ett svar och började duka bordet. Maten stod klar på spisen, det var bara att ta för sig. Under de följande minuterna åt vi under tystnad, men mamma bröt även den.

”Har du några planer för helgen?” frågade hon. Motvilligt berättade jag att jag skulle till Trevor. Inte så att jag skämdes, men jag ville inte att hon skulle få för sig något. Vi brukade inte prata om killar heller, och det var ingenting jag ville börja med. Hon måste ha märkt det, för hon frågade försiktigt om jag skulle sova över. Jävlig som jag var svarade jag att det inte var bestämt, trots att jag inte hade några planer på att göra det. Men i och för sig, varför inte?

 

 

Efter skolan hade jag gått raka vägen hem för att förbereda mig inför kvällen, när jag plötsligt kom på något. Jag hade ingen aning om vart Trevor bodde, det enda jag visste var att han bodde ensam, vilket var en av orsakerna till att vi skulle vara hemma hos honom och inte hos mig. Jag struntade i att skicka veckans sjunde sms eftersom jag kände på mig att även det skulle bli obesvarat. I stället ringde jag till Adam, och hoppades att han – till motsats från Trevor – faktiskt kunde hjälpa mig. Som tur var svarade han redan efter tredje signalen och jag fick en detaljerad beskrivning på hur jag skulle hitta dit. Jag tackade för hjälpen och ignorerade, dock ganska osmidigt, ytterligare en gliring om mitt och Trevors förhållande.

 

 

En del utav mig ville göra sig i ordning inför kvällen, trots att jag aldrig brukade klä upp mig inför vänner, speciellt inte på en hemmakväll. Men det var något speciellt hos Trevor, något jag drogs till. Därför drog jag inte på mig mjukisbyxor eller onepiece som jag i vanliga fall skulle gjort, utan ett par svarta strumpbyxor och en tunika som i och för sig dolde mycket, men ändå visade upp mina former. Dessutom gjorde den att jag såg smalare ut. Ett extra lager mascara, håret uppsatt i en slarvig knut och – voilà!

 

 

Jag hade inga problem med att hitta till lägenheten och snart stod jag utanför. Bara några sekunder efter att jag knackat öppnades dörren och jag hoppade förskräckt till. Trevor, som till en början sett ganska irriterad ut, sken upp och bad mig komma in. Jag hann bara hänga upp jackan innan jag tappade hakan.

”Bor du här?” frågade jag. Herregud, jag lät smått hysterisk. Fullt förståeligt, lägenheten – om man nu kunde kalla det för lägenhet – var enorm. Det var högt i tak, väggarna var ljusa och ena väggen var täckt med panoramafönster. Stora tavlor med smakfullt svarta ramar täckte de övriga väggarna och jag missade inte den svarta skinnsoffan som stod i ett hörn, mittemot en – just det – enorm tv. Trevor log snett mot mig.

”Mjo, jag gör liksom det” svarade han, nästan lite frånvarande. Han fick nog ofta sådana här reaktioner. Jag blev genast generad.

”Förlåt. Jag menade inte… alltså…” försökte jag. Trevor avbröt mig skrattande, han förstod vad jag menade. På hans begäran satte jag mig i soffan och började välja bland filmerna som låg i en hög på bordet. Nedladdade. Såklart.

Något fick mig att lyfta blicken och möta Trevors blick som fortfarande såg på mig.

”Du Linnéa” började han. ”Du är skitsnygg ikväll”. Det var simpla ord i sig, men jag fick den där varma känslan i kroppen igen och jag avgudade honom ännu mer. Blev imponerad över hur lätt det var för honom att uttala orden, som alltid fastnade i min mun. Tankarna gled iväg och jag kunde inte låta bli att undra om jag var förälskad i honom.

 

I förra kapitlet:

Kunde jag lära mig nu skulle jag vara evigt tacksam mot honom. Jag tog den sista tuggan av mackan och gick till badrummet för att borsta tänderna.

”Skulle gärna vilja, men jag har andra planer ;)” Skulle han skolka? Han verkade inte vara en sådan som skolkade. Det kanske var något viktigt han skulle göra. Det måste det vara. Eller?

 

 

Trots att jag innerst inne visste att jag inte skulle få svar så skickade jag ändå iväg ännu ett sms.

”Vad ska du göra?” Minuterna passerade utan att jag fick något svar.

 

 

Nästa morgon gick jag ensam till skolan. När jag väl var framme, pratade alla om samma sak. En våldtäckt hade ägt rum söndag kväll, och den utsatte var en tjej som gick första året, precis som jag. Nog för att man alltid blir lite småskraj när våldtäckter äger rum, men när det är någon i ens egen ålder – och som dessutom går på samma skola som jag – är det dubbelt så läskigt, det kan jag intyga.

Nu var det alltså det här som hela skolan pratade om. Tjejen, Madeleine tror jag hon heter, går i en parallellklass och var såklart inte i skolan. Jag hade aldrig pratat med henne, och det var inte utan att jag kunde känna mig lite lättad över det. Jag vet inte om jag skulle klara att hjälpa henne ifall det var så, även om jag velat.

 

 

Sju minuter för tidigt anlände jag till den skateboard-ramp som Trevor och jag bestämt träff vid. Som sagt, jag är noga med tider.

Jag hade inte hört någonting av honom sedan han talat om dagens skolk-planer, men det hade jag heller inte väntat mig. Jag väntade i fem minuter. Tio. Jag sneglade på klockan ofta, säkert flera gånger i minuten – jag var nervös. En kvart passerade. Suckande tog jag upp mobilen, knappade in ett sms och var precis på väg att skicka iväg det när Trevor kom springande.

”Förlåt” flämtade han. ”Har du väntat länge?” frågade han sedan, när han hämtat andan. Jag skakade på huvudet. ”Nej. Nu kör vi igång istället! Visa hur man gör en handplant nu!” Utan förvarning började han skratta, högre än jag någonsin hört honom skratta förut.

”Vad är det som är så roligt?” frågade jag förvånat. Trevor kippade efter luft, och ett tag trodde jag nästan att han skulle ramla omkull.

”Handplant!” utbrast han innan han föll in i ännu en skrattattack. ”Handplant gör man när man åker snowboard!” han vinglade till och höll mycket riktigt på att ramla omkull, men till slut tystnade skratten.

”Ska vi börja då?” frågade jag trumpet.

 

 

En och en halv timme senare hade jag i alla fall lyckats lära mig allt basic, som Trevor uttryckte det. Visst hade jag fått ett antal skrapsår, och imorgon var det väldigt troligt att jag skulle ha massor av blåmärken, men vad gjorde det? Trevor bar skateboarden under armen när vi gick bredvid varandra på hemvägen.

”Du var duktig, mycket bättre än jag trodde” berättade han när vi stod utanför mitt hus. Jag kände hur jag nästan tappade hakan, uppriktigheten gick inte att ta miste på.

”Jag är inte så värdelös som du tror” skämtade jag, och fyrade av ett osäkert leende.

”Skyll inte på mig, hade du inte förberett dig på att åka snowboard och göra handplants hade jag haft högre tankarom dig” retades han. Jag gjorde en grimas åt honom och började gå mot dörren.

”Linnéa, vänta!” Jag vände mig om och såg hur han med långa steg gick mot mig. Frågande höjde jag ögonbrynen mot honom, vad ville han?

”Jag kommer nog inte till skolan på hela veckan, det har uppstått… det har kommit saker i vägen som jag måste fixa. Men vi kanske kan hitta på något på fredag? Eller ska du på snowboard-trip?” flinade han. Jag himlade med ögonen.

”Äh, lägg av! Jag gör gärna något” tillade jag sedan, betydligt allvarligare.

”Grymt, du kan få följa med hem till mig vid sex så kan vi titta på film eller något. Eller vill du hellre ut och festa?” Jag blev genast mycket gladare, jag trivdes bra i Trevors sällskap.

”Filmkväll blir perfekt!” Jag älskade 'mysiga hemmakvällar'. Dessutom vågade jag inte erkänna att jag var rädd för våldtäcksmannen som fortfarande gick lös.

---