I förra kapitlet:

”Nej nej, jag är inte så kräsen” sa han med ett skratt. ”Tack”. Mitt ansikte började återta sin normala färg och jag betraktade under tystnad när han åt upp det som var kvar utav bakverket.

”Så…” mumlade han mellan tuggorna. ”I helgen. Lust att hitta på något?”

Bildkälla, bildkälla, bildkälla.

Efter att ha berättat om heldagen på Liseberg som var inplanerad var jag säker på att Ulrik inte var sugen på en dejt, utan bara ha lite kul. Det tog inte lång tid att bestämma att han skulle följa med oss och jag var överlycklig.

Jag tillbringade hela lördagen med att fixa i ordning mig, det var en kropp som skulle peelas, ben som skulle rakas, naglar som skulle slipas och poleras, ögonbryn som skulle plockas, porer som skulle rengöras, hår som skulle inpackas och hud som skulle återfuktas. Det var verkligen inte lätt att vara tjej.

När jag vaknade tidigt på söndagsmorgonen gick jag upp och började med en omelett. Omeletter, äggröror och allt annat som innehöll en stor mängd ägg var något jag älskade, och just idag serverades omelett med keso, invirad i ett tjockt lager entusiasm. Den förväntansfulle kocken, det vill säga jag, hade snart ätit upp delikatessmåltiden (samt ca en halv flaska kanel) och tillbringade nästa timme med att sminka mig, klä på mig och fixa håret. Nöjd granskade jag mig själv i spegeln, slängde en blick på klockan och rusade ner för trappan. Det tog vanligtvis en kvart att gå till skolan, tio minuter att gå till busshållsplatsen. Bussen skulle gå om prick tio minuter.

Det första hindret upptäckte jag redan i hallen, när jag insåg att jag som vanligt inte knutit upp skosnörena till mina Converse, utan – precis som vanligt – fick försöka reda ut trasslet här. Självklart var det inte nog med det. När jag skulle låsa dörren insåg jag att mina dörrnycklar inte hängde där de brukade, och jag sprang med skorna på tillbaka till mitt rum, kollade skolväskan, kollade byxfickorna. Ingen panik, sa jag till mig själv. Bussen går om åtta minuter, det hinner du. Vart fan var nycklarna?! Plötsligt kom jag på att reservnyckeln låg i en kruka på framsidan och jag sprang snabbt ut igen och låste dörren efter mig.

Sju minuter kvar. I andra korsningen fick jag lov att stanna, var det ens möjligt att det åkte såhär många bilar halv åtta på morgonen i just den här korsningen en söndag? Tydligen. Jag sneglade försiktigt på klockan, rädd för att se vad den var. Bussen gick om två minuter. Äntligen slog trafikljuset om till gult, sen grönt. Jag sprang över gatan, vidare längs trottoaren, men något – eller någon – ville visst inte att jag skulle hinna i tid idag. Detta var tacken för att man varit tidspessimist hela livet. När jag rundade hörnet insåg jag nämligen att vägen var avspärrad. Det kunde bara vara jag som hade sådan otur.

Byggarbetet var redan i full gång, de hade grävt upp ett stort hål i marken och det var maskiner och arbetare överallt. Nu hade jag två val, jag kunde vända om och ta en annan väg, och en annan buss, eller strunta i avspärrningarna och klättra igenom kaoset. Jag gjorde en snabb bedömning, om jag lyckades hoppa över bommen borde jag klara att tränga mig förbi pelaren. Om jag inte blev överkörd först. Det fanns ingen mer tid att fundera på.

”Är du galen?! Obehöriga får under inga omständigheter vistas på avspärrat område!” Jag hade inte tid att se vem som ropat utan jag bara fortsatte springa. En minut kvar, intalade jag mig, busshållplatsen är i nästa kurva. Utan förvarning vände en grävskopa ut framför mig och gjorde en tvärnit, men jag visste att jag skulle hinna om jag fortsatte springa.

”Vänta bara en minut till” hörde jag Tanya säga till någon, troligtvis busschauffören.

”Jag är här!” flämtade jag, utmattad efter språngmarschen. Jag fick en sur blick av chauffören när jag steg på, men jag ignorerade den. Alla satt längst bak, och när jag satte mig ner möttes jag utav tre flinande ansikten.

”Varför är du så sen?” frågade Viktor, alltid lika trevlig.

”Vi trodde inte du skulle hinna” fyllde Robin i. Benen värkte utav ansträngningen, jag borde börja träna igen. Jag kände hur pulsen långsamt återgick till sin normala takt när bussen åkte vidare, tre minuter till Ulrik skulle kliva på. Jag kände på mig att det skulle kännas som en evighet, så därför började jag berätta om dagens missöden inför mina kompisar. När skrattanfallet lagt sig och de kunde andas igen fick de varsin ilsken blick från mig, det var dumt att berätta, nu skulle de säkert reta mig för det resten av dagen. Bussen saktade ner och jag började släppa tankarna på alla pikar jag skulle få och började slappna av, för nu klev Ulrik på. Alla stirrade förbluffat på killen som klev in i bussen.

”Jo, ni vet att jag sa att jag skulle ta med en kompis…” började jag.

”Är det din kompis?” väste Tanya mellan tänderna

Jag vet att jag lovade er lite spänning, och det ska ni få också! Nästa kapitel kommer redan imorgon, klockan 18:00. Missa det inte!