I förra kapitlet:

”Vid dörren. Han som står där, känner du honom?” Jag sneglade över hennes axel där det mycket riktigt stod en kille, men jag hade ingen aning om vem det var. Han stirrade på mig, det var uppenbart. Han drog egentligen inte till sig så mycket uppmärksamhet, i sina blåa jeans och den svarta skinnjackan såg han ut som alla andra, och hade inte Tanya sagt något hade jag troligtvis aldrig lagt märke till honom. Jag skakade på huvudet som svar på hennes fråga, och en nervös klump bildades i magen.

”Han har följt efter oss in och ut från de senaste fyra affärerna. Det kanske inte är något” berättade hon. Men jag visste. Det här var inte bra.

För att inte väcka misstankar fortsatte vi gå omkring i affärer en stund till. Trots att Tanya försökte intala mig att det antagligen inte var någonting allvarligt kunde jag inte slappna av. Miljoner tankar flög omkring i mitt huvud. Vem var han? Varför just jag? Vad ville han mig? Utan att hjälpa det kom ordet våldtäcksman upp och etsade sig fast i mina tankar. Tanya plockade förstrött bland klädesplagg men jag visste att hon betraktade mig i smyg. Till slut klarade jag inte mer.

”Vi går hem” väste jag. Tanya måste ha sett galenskapen i min blick för hon nickade instämmande. ”Jag ska bara betala först”. Jag väntade medan hon ställde sig i kön och betalade för sina plagg. Tjugo minuter senare satt vi hemma hos Trevor.

”Vad fan?!” utbrast Trevor oroligt efter att Tanya berättat hela historien medan jag med trött undvek de fyra ögon som försökte möta mina. När det inte slutade suckade jag och mötte uppgivet Trevors blick.

”Vad ska jag göra?” pep jag. Trevor sträckte sig mot mig och fick mig genast att känna mig trygg när han omfamnade mig. Han såg ut att fundera en stund innan han delade med sig av den enda lösning han kunde komma på.

”Du får aldrig vara ensam förens det här har klarats upp”. Tanya nickade instämmande. ”Oavsett vad du ska göra får du se till att du har någon du känner i närheten. Jag, Tanya… Vem som helst. Okej?” Men det kändes inte okej. Det kändes inte bra på något sätt. Allt kändes rent utsagt förjävligt. Jag ville inte förlora den lilla känslan av frihet jag fått sen jag började gymnasiet. Jag ville inte känna mig som ett småbarn som skulle passas varenda vaket ögonblick. Värst av allt, jag ville inte vara tvungen att vara bevakad för att slippa råka illa ut. Så jag skakade långsamt på huvudet.

”Är du inte riktigt klok?!” fräst Tanya. ”Det här är det enda vi kan göra för att hindra den där killen från att… jag vet inte. Göra vad som nu dyker upp i hans sjuka hjärna. Du måste göra det här tills det löser sig!” Trevor instämde. Innerst inne visste jag att det här var det bästa vi kunde göra.

”Jag ringer din morsa och ser ifall hon har något bättre förslag” sa Tanya och började gräva i fickan efter mobilen. Jag stelnade till.

”Dra inte in mamma i det här!” Utbrast jag. Trevor stirrade på mig med en blandning av ilska och oro.

”Okej, okej jag ska inte vara ensam en enda sekund” lovade jag uppgivet. ”Men då får ni inte säga något till mamma. Hon skulle bara bli orolig och det tjänar ingenting till”. De lovade.

I nästa kapitel händer någonting som Linnéa inte räknar med. Det är måndag, och en överraskning väntar...